Battle of Wisby - Hantverk och lägerliv

Som utlovat kommer nu äntligen ett inlägg om det som jag egentligen håller på med, jag har inte förvandlats till någon krigsivrande rustningsnörd, än. (Men jag har faktiskt börjat sova med medeltids-militia-porr på sängbordet, skissar på en gambeson och har tagit ett principbeslut på att bara nitad brynja är tillräckligt tufft för mig... ;-)

Det känns fantastiskt skönt att kunna rapportera att min kantvävningsworkshop gick bra. Jag börjar få in rutinen, tror jag. Den här gången höll jag låda tillsammans med Åsa Vävare, en ny bekantskap och en mycket skicklig textilhantverkare som bor på Gotland. Åsa fokuserade på kantvävning med bandgrind och jag höll i brick-biten som vanligt.

På min "station" som skymtar förbi i början av filmen här ovan (s 15 - 25) fick deltagarna testa att väva med knapphålssilke i kläde. Det var det lättaste jag kunde hitta på, för klädet repar ju inte upp sig och silke är... silke, liksom! ;-) Åsas gäng vävde med ullgarn, och alla som ville fick testa båda delarna. Det var som vanligt en enorm kick att se hur det gick upp för våra elever att "Jamen, det här är ju lätt, jag kan själv! Och vad fint det blir!" Att ge andra den upplevelsen när det gäller hantverk, är en jätteviktig drivkraft för mig, så den karamellen ska jag suga länge på.

Jag älskar att se flitiga väverskor uppradade såhär!

Jag har inte tänkt på det förut, men de av Herjolfsnesplaggen som har kantväv på sig är förmodligen vävda med bandgrind, även om det spekuleras om tvåhålsbrickor i Woven into the Earth. (Ja, det kan vara ”fotväv” också, resultatet blir detsamma.) Skillnaden mellan kantväv med brickor respektive grind är att med grind får man en tuskaftsväv, medan (fyrahåls-)brickorna har fyra möjliga skäl och ger en tvinnad väv som kanske är lite starkare, om man väver "på vanligt sätt" med dem, om ni ursäktar att jag uttrycker mig så slarvigt.

Duktiga Anna från Albrechts Bössor.

Jag testade själv att väva med bandgrind på färjan hem, och det var förvånansvärt smidigt. Nu är min gröna cotthardie kantvävd fram och jag har varpat upp nog för halslinning och ärmkant också. Det går ganska fort tycker jag, jämfört med brickväv, även om det inte blir lika slitstarkt. Det är lättare att göra i ordning väven och blir liksom färre handrörelser när man syr/väver. Dessutom känner man inget motstånd från varpen som blir mer och mer tvinnad när du väver med brickor.

Första försöket med grindvävd kant. Finemang!

Förutom min egen workshop var jag på flera andra. Tillsamman med min vän jourhavande-syslöjdsfröken (nedan) var jag på en om Birgittahättor. Det var min gamla klasskamrat Martina från Bäckedal som höll i den och ville presentera det som hon känner är "den förlorade länken" i medeltida kvinnodräkt. Birgittahättor är det senaste av det heta i reenachtmentsvängen, tydligen, fastän jag nog tycker att man sett dem i ett par år nu. Hur som helst, workshopen var riktigt, riktigt trevlig! Dels var det så himla kul att träffa Martina igen och hon var minutiöst väl förberedd. Men dessutom var en, ja i det närmaste internationellt erkänd expert på ämnet med på ett hörn.

Inprovning av Birgittahätta.

Isis som har bloggen Medieval Silkwork har varit med om att öppna relikvariet som den bevarade sk. "Birgittahättan" fanns i, där den har legat orörd åtminstonne i 300 år. Hon har tillsammans med en annan tjej  skrivit ett arbete om det hela, och under årets medeltidsvecka var det en del kontrovers om det här. Själv är jag bara förvånad däröver och mest glad att jag fick träffa både Martina och Isis. Resten är en lång historia. Ja, jag känner att hela Birgitta-grejen kanske behöver ett eget inlägg. Tills dess får jag passa på att ta lite fina bilder på min egen Birgitta-hätta som faktiskt blev klar strax efter workshopen. (Läs: klockan 4 på morgonen, dagen efter... Vaddå tvångsmässigt slöjdande?!)

Mumsig stypvåffla. Eller stroopwaffle, som de säger overdär.

Jag var också på en läderworkshop som en av Isis bekanta höll i, en nederländare med ett fullständigt outtalbart namn. Men han bjöd på nederländska sötsaker som tydligen går under smeknamnet "strypvåfflor" på svenska, och han var väldigt duktig på att göra "girdlebags". "Girdlebags" är sådana där fina njurformade väskor med flera fack och små snörda pungar inunder locket. Jag hade inte hjärna just då att tänka på mönster, en massa smådelar, sömsmåner och pill, så jag satsade på en trevlig axelremväska istället, av enklare modell.

Många olika modeller fanns att välja på.

Jag ville hemskt gärna ha en behändig liten väska som inte är lika fjollig som alla mina små toffsväskor, och som är mindre än min stora pilgrimsväska av oblekt hampa. Den ska passa mig, tåla väder och vind, och se allmänt snygg ut. Och eftersom "girdlebags" såvitt jag sett endast bärs av män i medeltida bildmaterial, funkar en sån inte, hur snygga de än är. Dessutom är de lite för små för att rymma allt jag vill släpa runt. Men jag har faktiskt sett axelremsväskor på kvinnor i vissa fall, även om jag är för lat för att visa bildmaterial just nu.

Riktigt så sned och vind som den ser ut, är den inte, min lilla väska.

Av nederländaren som höll i workshopen fick jag köpa ett jättefint getskinn, omkring 2 mm tunt. Förebilden för min axelremsväska är en nederländsk 1300-talsväska som beskrivs i Purses in Pices, bara lite mindre. Det var nyttigt för mig att få öva lädersömnad, det blir inte av så ofta. Själva axelremmen ligger fortfarande i ett järnoxidbad här hemma för att få samma snygga svärta som väsklädret. Det är färgat på precis samma sätt, men dessutom behandlat efter ett gammalt fiskarrecept som ska ge helt vattentätt läder. Vi får se hur det går med det, jag är mest orolig för att lädret ska släppa färg...

Egenhändigt tillsågat remändesbeslag nitas fast...

För att snitsa till väskan lite valde jag att såga till ett remändesbeslag i mässingsplåt, som saknas på originalet men som jag tycker gör sig bra. Det roliga med den här väskan var att jag väldigt, väldigt gärna ville ha den klar till striden vid ringmuren, då jag skulle vara orderlöpare. Den blev inte klar och så var det med det. Men nu när den äntligen är färdig (sånär som på axelremmen alltså) så inser jag varför jag intuitivt tyckte modellen skulle ha varit så passande just till det tillfället. Det heter ju "messeger bag", och "messenger", det var ju precis vad jag skulle vara!

Avslutningsvis var jag en kort stund på en inspirerande växtfärgningsworkshop också, men då jag missade all teori får ni nöja er med lite bilder därifrån.

Teoridelen, som jag missade. :-(

Färgreseda.

Krapp, med en pytteliten aning koschenill dessutom.

Endast två färgämnen användes, ändå alla dessa nyanser! Tufft!

Mina små härvor som jag fick med mig hem. Underbart vackra!

Jag blev så inspirerad av växtfärgningsworkshopen att jag redan nästa dag köpte 3 meter fin vit yllekypert som jag är sugen på att färga med just färgreseda och järn för att få den där fina gröna nyansen. I min värld har gränserna för vad som är lagom ambitionsnivå flyttats fram kraftigt under Battle of Wisby. Nu känns det som att "alla" utom jag har kläder av fina tyger som de växtfärgat själva. Jag vill också!


/ I.

Battle of Wisby!

Jag "dog" idag.

Jag föll i striden utanför Visbys ringmur, tillsammans med många, många andra.

Ändå är jag otroligt nöjd och glad!

Battle of Wisby är en succé, och ikväll firar vi att arrangemanget löpt på så pass bra. Vi hade troligtvis mellan 8000-10.000 åskådare, och jag tror inte någon blev besviken.

Pre-battle. Jag har nog aldrig sett så episk ut förut!

Det är en underligt stark känsla, att vara så lycklig över att ha fått vara med om och del av något stort och häftigt, samtidigt som jag känner ett djupt allvar i det som vilar bakom vår krigslek.

Ikväll tänker jag på de närmare 2000 olyckliga själar som verkligen dog, i det slag som utspelade sig här för 650 år sedan och som vi vill hedra och minnas med våra ansträngningar.

Jag berättar mer om slaget senare, när jag har möjlighet att lägga upp fler bilder.

/ I.

Förberedelser inför Medeltidsveckan.

Mina fina kantvävda börsar är äntligen färdiga!

En börs och ett mobilfodral blev det.

Jag testade en massa nya roliga tekniker och är rätt nöjd. Mest intressant var att väva snörhål. Jag varpade upp ett särskilt band för kantning runt påsens öppning, med en annan trädning än den väv som binder ihop påsarna, och fler brickor.

När snörhålen skulle vävas delade jag varpen i två från mitten och vävde i två skäl, med två inslag, så att det blev som två brickband. Bara det ena inslaget sydde jag med i tygkanten, för att fästa väven där. På så sätt bildades små öppningar i väven. Tre stygn i tyget var lagom mycket för ett snörhål i det här fallet och efter det började jag väva som vanligt med bara ett inslag igen, och ett skäl.

Är de inte söta?

En rolig detalj som jag inte tänkt på, är att när den stora påsen snörs ihop, ser det ut som att de båda svanarna kysser varandra! Vad fint! Särskilt med tanke på att jag och Olle firar åtta år tillsammans på måndag, medeltidsveckan första dag...

Jag har hetsslöjdat en massa annat också, för att bli redo för årets stora händelse, medeltidsveckan, min semester och Battle of Wisby. Jag...

...ändrade den här gamla klänningens urringning, och lyfte bort de applicerade broderierna.

...såhär blev det. Och jag sydde ett förkläde också!

Jag har anmält mig till två spännande workshops under medeltidsveckan. En läderworkshop med nederländaren Nijso Beishuizen där jag ska få lära mig att göra fina små väskor, och en växtfärgningsworkshop med Renate Kammüller som såvitt jag förstår arbetar som textilfärgare (!?). Jag tror att förkläder kommer väl till pass på båda, och bättre bilder på det kommer senare. 

Dessutom har jag fixat det sista med mina manskläder för slaget om Visby, och blivit värvad som orderförare (läs: springpojke) åt den gotländska härens "chef". Det innebär såvitt jag förstår att jag kommer att springa med order till eller möjligen fram och tillbaka mellan en av de gotländska settingarna ( dvs. de olika enheterna, som utgörs av flera ting. Jag har också läst stridsreglerna! ;-) Ska man vara på slagfältet behövs också en hjälm, det är det minsta en soldat kommer undan med i rustningsväg. Helena Ängebrink är snäll och lånar mig en kittelhjälm från Svarta Kattens Handelsbod. (Varmt tack Helena!) För att försäkra mig om att den ska sitta kvar, jag är ju inte så storväxt som jag ofta fått anledning att understryka på sistonne - har jag sytt en fin vadderad coif. 

Den är ordentligt stadig och står för sig själv!

 

Det kändes spännande att handsy ett stoppat plagg - det var första gången för mig. Det händer nämligen  mycket med form och storlek när man fyller upp de sydda kanalerna med ull... Lämpligt nog fick jag användning för lite gammal spinnoduglig men ren guteull på det här sättet!

Jag är riktigt nöjd med formen!

Nå, imorgon har jag min sista arbetsdag innan semestern. När jag kommer hem är det dags att packa och på söndag morgon far vi mot den underbara ön i öster...

Vi ses väl där?

/ Ida

Nya kantvävda börsar på gång.

Jag har ägnat min lediga dag åt att planera den kantvävningsworkshop som jag kommer att hålla på onsdagen under Medeltidsveckan i Battle of Wisbylägret i Östergravar (i skrivande stund tror jag det finns några platser kvar!). Som en del av planerandet har jag gått igenom steg för steg det som ska läras ut och tagit bilder.  Jag är väl medveten om att jag inte är någon pedagogisk begåvning, utan noga måste tänka igenom vad som ska berättas, visas, hur och i vilken ordning.

Jag passade på att ta bilder på varje steg, men jag är inte helt färdig med min tutorial än. Den kommer såklart att hamna här på bloggen, men tills dess får jag nöja mig med att visa hur långt jag hann idag med vävningen.

Det här mönstret vävdes i närheten av Florens under 1300-talet.

Här är alltså det fantastiska tyget jag har jobbat med i dag. Det kändes helt sjukt att klippa i det, för det kostade bokstavligen en förmögenhet och jag hade bara råd med knappa två rapporter (mönsterupprepningar). Det är en återkapad yllelampasväv med mönster av ståtliga svanar som antingen uppvaktar varandra i par (som svanar gör, de är monogama) eller möjligen vaktar sina ungar som skymtar som små figurer vid de stora fåglarnas fötter. Jag älskar den! (Tack Per på Historiska Rum!)

Tanken med att köpa ett så exklusivt tyg var att återskapa små börsar som beskrivs utförligt på av cottesimple här. Idag när jag jobbade med mina börsar så tänkte jag mycket på just den här, som är från London och jag inspireras ju mycket av Londonfynden i mitt hantverkande. Den är lite rolig därför att den har brickvävda kanter och för att mönstret i den dyrbara silket är åt "fel" håll. Det är absolut inget misstag, utan visar bara på den förtjusning någon kände inför tyget, så att den här lilla biten togs till vara i form av ett en praktisk börs, i det format som var möjligt.

Kantvävd Londonbörs i silke med mönstret "åt fel håll".

Jag fick anledning att göra samma sak idag, och med samma typ av väv, från samma period. Jag kunde bara få ut en hel svan-rapport från min lilla tygbit så det blev lite spill när jag klippte ut det som ska bli en lite större påse. På kul gjorde jag först en liten "övningspåse" av spillbitarna, och mönstret fick jag då vrida åt fel håll för att det skulle fungera som påse.

En stor och en liten påse.

Jag valde ett saffransgult sidentyg till foder och handsydde ihop påsarnas delar med varandra innan jag varpade upp min kantväv. Just det där med sömmen har jag klurat mycket på. Sy och väva, eller bara väva ihop, det är frågan. När jag gjorde min senaste påse, min "snåljåpsbörs", då vävde jag bara. Alltså, helt utan att först sy ihop foder och yttertyg, eller påsens delar.

Min "snåljåpsbörs". (Yttertyget består av 7 små skarvbitar.)

Men överallt när jag läser om sådana här börsar så står det att "sömmar på tre sidor, täckta av brickväv". Sällan eller aldrig står det om fynden att sömmarna är "täckta av brickvävt band" vilket för mig låter som om det handlar om ett band som är påsytt efteråt. Jag har aldrig sett några detaljer på sömmarna från påsens indsida och har lite svårt i många fall att avgöra om det är kantväv eller påsytt band efteråt. Särskilt när bandet är lite bredare, när det är en 8-10 brickor, blir jag tveksam till att det är kantväv. Det känns liksom opraktiskt att göra en så bred kantväv som sys fast i tyget i påsens båda sidor (på båda sidor om bandet, vilket är det enda sätt jag kan tänka mig att Londonpåsen ovan är vävd på (?).

Idag prövade jag i alla fall en av de enklaste vävtekniker jag kunde komma på, att väva "runt". Och eftersom att påsens kantning går upp i ett handtag eller en hängögla för påsen, är det ju praktiskt att ha en rund bandstump där. Beskrivning av alla tekniker jag använde kommer i ett senare inlägg, tillsammans med bilder för varje moment. Jag vill att alla ska kunna lära sig kantväva, det är så lätt och otroligt snyggt! Min vän Maria (som jag höll kantvävningsworkshop med på Prolog) tror att kantvävning blir årets stora grej i Visby. Jag hoppas det!

Kantvävt mobilfodral!

Visst blev den söt, min lilla börs? Jag köpte mer av det blå silket som jag fick i påskpresent av Olle, det har en så härlig färg! Hoppas kunna sy det sista imorgon. Överkanten måste snyggast till, och så ska det till någon form av dragsko eller stängning.

/ I.

Londonbälte och mönsterkonstruktion.

Äntligen är mitt Londonbälte monterat och klart! Det blev så sött! Vi får se hur det blir med beslagen, om jag ids göra dem själv eller kostar på mig att specialbeställa dem...

Knappt två meter silkesbrickbandsbälte.

Jag väntar nog med det tills i höst oavsett, för jag har redan tömt spargrisen för att kunna beställa ett par skor av min kompis Ludvig som jag ska få till Medeltidsveckan. Det kommer att bli ett par liknande hans egna, och jag kan knappt vänta på att få se dem!

Ludvigs 1400-talsskor, efter ett tyskt fynd.

Helgen har i övrigt ägnats åt toilleknåp och mönsterkonstruktion av den klänning som ska bäras tillsammans med ovan nämnda bälte och nybeställda skor. Tyget är en tunn vejdeblå kypert från Medeltidsmode som jag förälskat mig fullständigt i.

Klänningstyget tillsammans med mitt precis färdigvävda bältesband.

Jag kallar projektet "Visbyklänningen" och tänker mig det färdiga plagget typ såhär, om ni ursäktar allmän assymetri och dylikt elände:

Det blir alltså en figurnära cotthardie med tallriksärm ("grande assiette") för att optimera rörelsefriheten i plagget. Jag känner mig inte sugen på knappar egentligen, så jag tänker mig snörning fram. Och så blir det knappar, troligen tygknappar, bak i ärmen så långt upp som jag orkar. Vi får se. Sömmarna har jag lekt lite med, precis som jag gjorde med Linneas brudklänning. Det roar mig!

Fina Olle hjälpte mig att prova in ärmen, som är den konstruktionsmässigt mest spännande delen på ett sådant här plagg.

Ärmkilen fram provas in.

Det är ovärt att göra två testärmar. Och snett är vackert!

Notera att sidsömmen är starkt bakåtskjuten, mest på lek.

Det är en början, i alla fall.

Jag är klar med pappersmönstret nu som jag gjort utifrån toillen, men bilderna på det är ju inte så spännande. Fortsättning på klänningsprojektet följer. Jag längtar efter att sätta saxen i tyget, men jag jobbar mycket nu och är så trött när jag kommer hem att jag inte riktigt törs. Man måste vara mätt, glad och skärpt när man ger sig in i tillskärarmomentet.


/ I.

Specialvisning av Korsbetningsfynden för Battle of Wisby

I förrgår eftermiddag tog jag tåget till Stockholm och mötte upp ett gediget gäng nördar på Historiska Museet. Vi var inte så många, men det var bara en av flera små specialvisningar för gänget bakom sommarens jättearrangemang Battle of Wisby. Vi skulle få se fynden från Korsbetningen. De finns inte utställda i luläget, (även om en ny utställning med dem är under planering) så det blev till att göra ett besök i arkivet under museet.

Valdemarskorset - "Där fåren betar"- Korsbetningen.

Vaddå Korsbetningen?

Den 27 juli år 1361 stod ett stort slag utanför Visbys stängda stadsportar. Enligt samtida uppgifter stupade 1800 gutar mot en övermäktig dansk armé. Två dagar efter slaget öppnades stadens portar, staden råd tog emot den danske kungen som lät dem signera ett mycket välvilligt formulerat privilegiebrev.

 

De stupade begravdes skyndsamt på grund av sommarhettan i massgravar utanför ringmuren. En kort tid efter begravningarna restes ett minneskors för de fallna, och där på de snart grästäckta gravarna kom får att beta. (Därav namnet "Korsbetningen", tydligen.) Fem massgravar är kända. Av dessa blev en förstörd under 1800-talet, tre undersöktes av arkeologer i början av 1900-talet, medan en finns kvar outgrävd idag. Hittills har närmare 1200 skelett plockats upp tillsammans med mängder av rustningsdelar. (Bild och text ovan saxat från upptacksverigeshistoria.se)

Jag blev medbjuden till VIP-visningen av Maria som inte bara är min Carnisfadder, utan även en av arrangörerna bakom Battle of Wisby. Historiska museet är förresten en av projektets samarbetspartners, och det märktes verkligen hur förtjusta museipersonalen var över det. Vi blev uppmötta av en duktig guide/arkeolog som var otroligt glad att ha oss där, "som expertis", som hon sade. Jag tror hon menade Maria, eller kanske den duktige smeden Wilhelm som också var med, men jag valde att ta åt mig lite ändå, jag också ;-). Jag gillade verkligen guidens inställning när hon sade:

"Jag har nycklarna, jag tar fram det ni vill se. Var ska vi börja?"

Jag måste erkänna att jag alltid har trott att när folk refererar till "Wisbyharnesk" så är det något specifikt, eller i alla fall en tolkning av något specifikt fynd. Under besöket i arkivet i förrgår förstod jag att det finns väldigt många "Wisbyharnesk" och att de kan vara ganska olika.

"Wisbyharnesk"?

Undrar hur tjock plåten var när rustningen var ny? Willhelm berättade att kan variera över rustningen, tjockare över hjärtat, till exempel. Men plåten luckras upp och blir liksom puffig och skör av att åldras, så den ser jättetjock och tung ut nu i förhållande till hur den måste ha varit tänkt från början. Ser ni så fint avrundade de bitarna som sitter längst ut på axeln är! Nu när jag tittar i efterhand på den här bilden så ser jag också fästpunkter för remmar och spännen i den vänstra kanten i öppningen fram. 

Holländsk plata?

Det här är i alla fall inte ett "typiskt Wisbyharnesk" om det finns något sådant. Den här platan ser annorlunda ut mot de övriga vi kikade på, färre och större plåtar med färre nitar. Det är stilistiskt sett bedömt som en  Holländsk plata och det roliga är att den har nio små fina bronsmärken. (Två är lösa och ligger i en ask bredvid.)  Av bronsbeslagen tror jag två är fleur de lys, två föreställer en enkel vapensköld prydd av tre fembladiga väldigt naiva blommor. Två är "pilgrimsmusslor" och två är vapensköldar prydda med en enklare ros av "Tudor-typ".

Några av bronsbeslagen.

 

Wisby 2.

När jag och Maria kom till harnesket som kallas Wisby 2 hojtade hon till förtjust, något i stil med "Åh, textilfragment, jag ser dem!" Jag förstod först inte alls vad hon menade, tyg är ju såklart alltid superintressant men Korsbetningsfyndern är inte kända för att innehålla så mycket i textilväg... Eller?

Wisby 2. Med textilfragment!

Men sen såg jag också. Ett tydligt tuskaftsmönster, helt trådrakt på lamellerna. Och det går in under nitarna på vissa ställen, och under det som jag inte kunde tolka som något annat än en nitad läderkantning längs den ena ärmhålan till höger i bild. Maria hade fått en förvarning av BoW-gruppen som varit där före oss, men ändå. Har vi sett rätt är det sensation. Tydligen finns inga tygklädda rustningar från den här perioden i Sverige, alls. Inte omtalade, inte som fragmentariska fynd (jo, här!) eller avbildade. Vi såg snart fler exempel på tygklädda rustningar och rustningsdelar.

Jag försöker föreställa mig varför man skulle vilja ha en tygklädd rustning:

• Det är snyggt!
• Det skramlar mindre?
• Det absorberar troligen fukt?
• Minimerar behov av att putsa plåt?
• Det avleder värme - slaget vid ringmuren skedde i sommahetta...

Det finns ju förstås alternativa förklaringar till varför rustningsdelarna tycks tygklädda. De här små platta lamellerna  är registrerade som benplåtar, men det ger jag inte mycket för. Vad det än är, när det gäller dessa är jag mer osäker. Tygfragmenten syns visserligen tydligt både på in- och utsidan, men framförallt på insidan. Det kan mycket väl vara så att metalloxider från plåten bevarat delar av tyget från den dödes dräkt medan han hade dessa på sig utanpå...

"Benplåtar" med tygfragment, mest tunn tuskaft - på skrådden?

I en massgrav kan kroppar, kläder och rustningsdelar förstås hamna huller om buller och ligga mot varandra lite hur som helst, så jag vet inte riktigt vad jag ska tro om slumpartade "avtryck" eller avsiktlig tygklädsel. Men jag känner att det är väldigt synd om de fina små textilfragmenten inte får någon uppmärksamhet alls, det är trots allt rätt ovanligt med medeltida textilfynd där man har en så klar bild över hur de hamnat på platsen och vad de använts till. Någon borde verkligen göra en ordentlig lageranalys, ta reda på vilken fibertyp, kanske färg och vävtekniker som använts, och sätta det i relation till var de suttit på kropp/rustning. De skulle kunna revidera och uppdatera (eller bekräfta) den bild vi har idag om medeltida dräkt i Sverige...

Jag hade tänkt skriva mycket mer om Korsbetningsfynden, men nu är det mitt i natten och jag är bara halvvägs. Jag får fortsätta med resten en annan dag, jag återkommer!

/ I.

(Jag har förresten lovat att hålla en kantvävningsworkshop under medeltidsveckan i BoW-lägret - stay tuned för mer info om det!)

Herjolfsnesvävens mysterium och drömmen om saffranspannkaka vid havet.

Igår var Maria här och vi hade fullt upp med att dricka te, prata lajv och hantverk samt till slut även väva lite, så det blev inga bilder tagna då. Nu efteråt har jag dokumenterat resultatet av några nya kantvävningsförsök som jag tänkte dela med mig av. Först min favorit som jag velat testa länge. Jag har aldrig sett den i historiska sammanhang, bara fått för mig att jag måste testa om det funkar och se hur användbart det kan bli

Ett osedvanligt snyggt sätt att sammanfoga tygstycken.

Och så baksidan:

Det är alltså två bitar med foder som sammanfogats med kantväven. Väven blir liksom "försänkt" mellan bitarna. Den är i det här fallet gjord med två fyrhålsbrickor, trädda i två hål vardera. Det är inte egentligen en särskilt slitstark söm, men väldigt dekorativ. För att göra den mer hållbar kan man antingen väva ihop stycken som redan är ihopsydda på vanligt sätt, eller kanske ha fler brickor och ha alla hålen trädda. En annan tanke är att väva med ett starkare inslag, kanske rentav vaxad lintråd?

Herjolfsnesväv.

Igår lyckades jag också till min stora förtjusning äntligen komma underfund med hur Herjolfsnesväven fungerar. Min mer analytiskt lagde bättre hälft gjorde en insats och lyckades med sin första kantväv någonsin (som jag satte upp åt honom före frukost) visa mig hur det måste vara gjort. Man behöver ha brickorna liggande platt på ett bord eller liknande, för att varpen ska kunna hamna helt ovanpå ena sidan av tyget. Det hjälper dessutom till att hålla ordning på brickorna som ju blir lite obalanserade av att bara vara trädda i hälften av hålen. Inslaget bildar små stygn på baksidan.

Inga av Herjolfsnesplaggen har rester av foder i sig, men jag valde att ändå ha en linnebaksida på en av provlapparna.

Jag löste också kramp-i-handen-problemet som jag haft tidigare. Det blir tungt i längden att spänna ut väven och hålla upp tyget med egen handkraft. Jag vågar inte ens tänka på hur osmidigt det skulle vara för nybörjare, som våra workshop-deltagare på Prolog till exempel. Jag böjde ihop en sykrok av en gammal kemtvättsgalge av riktigt grov ståltråd som jag enkelt slipade upp en spets på. Igår satte jag kroken i ett bälte om midjan så att arbetet kom på bekvämt avstånd, och vartefter väven växte framåt kunde jag flytta kroken.

Planen är att i framtiden bygga en portabel träställning där två sådana här krokar kan sitta uppmonterade och justeras i längd och läge mot varandra.... Då kan man släppa alltihop och resa sig, brickorna kan inte ramla omkring hursomhelst och jag slipper riskera att få en otäck krok i magen.

Första provlappen med Herjolfsnesväv som maken började på och jag fortsatte med. Lite olika varianter, så det ser lite ojämnt ut kanske.

Jag märkte att vartefter jag vävde med Herjolfsnestekniken ville nålen gärna komma ut som "i genom en ögla" när jag drog ut den mot mig genom tyget. Ungefär som när jag syr knapphålsstygn eller snörhål När jag testade att faktiskt ge efter för att tråden väldigt gärna lade sig så och sydde med ett litet langettstygn blev det såhär prydligt.  Det står ingenstans i litteraturen att Herjolfsnesplaggen har den här varianten, men när jag kikar på bilder så är det inte helt olikt.

Ni kan se att jag i 3/4 av väven här har haft fyllnadstråder inunder på avigsidan

 

Nå, det var allt för idag. Jag ska ta och fira pannkaksdagen (och kvinnodagen) med lite saffranspannkaka nu och dagdrömma om när jag senast åt det, en solig dag vid havet under medeltidsveckan i fjol... 

Här ser ni en kvinna som har det riktigt, riktigt bra! ;-)

Utsikten, ackompanjerad av saffranspankaka och salmbärssylt i goda vänners sällskap. Bättre blir det inte.

/I.