Nya lärdomar, ny inspiration.

Nu är det drygt en vecka sedan jag var på sykurs i Stockholm med Battle of Wisby. Jag sitter här med mina anteckningar och funderar på vad jag lärde mig av Peters dräktgenomgång med bildspelsvisning. En hel del, känns det som. Men allt har inte fastnat i anteckningsboken. Det kan känns lite onödigt att anteckna när man får saker man haft på känn länge bekräftade av någon som har bättre koll och kan visa bildbevis. Det blir den där sköna känslan istället.

Men ofta händer det motsatta, att jag inser att jag tänkt fel kring något. Som tur är brukar det kännas bra det också, för jag vill ju förmedla något som är sammanhängande och någorlunda väl förankrat. När jag upptäckt vad jag gjort konstigt, får jag en möjlighet att ändra mig eller välja att låta bli.

Överst i min lilla anteckningsbok står det:

"Kveif/coif ovanligt efter 1350 (bars dock av äldre män, ålderdomlig stil)"

När jag tänker efter på det bildmaterial jag sett så stämmer det ju jättebra. Ibland är man bara inte så vaken och ifrågasättande mot sig själv, utan följer strömmen. Men jag vill ju göra som jag tror, inte som alla andra. Ändå bar jag coif under Battle of Wisby till min mansdräkt, trots att slaget utspelade sig 1361. Dels hade jag en vadderad variant under kittelhjälmen (vilket måste räknas som en helt annan sak) men också en vanlig, för de stunder då jag inte hade hjälm utan filthatt.

På väg till mönstring.

Det var ju så praktiskt att kunna stoppa in flätorna under linnemössan. Men till nästa gång jag gör min medeltidscrossdressinggrej får jag tänka ut något annat om det ska vara efter 1350, för någon bakåtsträvande äldre man återskapar jag inte. Jag minns att jag faktiskt lite vagt reflekterade över att min hatt och jacka (som är av ett ganska sent snitt) inte riktigt passade ihop med just den där linnemössan. Hm.


Nästa anteckning är mer av en kladdig skiss och rör en liten linnesärk, en sk. "baderskesärk". Jag hade aldrig förut sett en bild på ett fynd av den här särken. Det finns dock en del samtida avbildningar. Badande kvinnor eller snarare kvinnor som arbetar som baderskor avbildas ibland i en sådan här särk under sent 1300-tal, ofta med ett ris och en spann vatten i händerna. Tydligen blev museet där särken förvarades bombat (under andra världskriget, antar jag). Peter nämnde att den enda bild som finns kvar är den här nedan t.v.

Undersärk eller medeltida baddräkt?

Baderska.

Notera att man inte på fotot kan se några kilar. Det kan visserligen vara jag som ser dåligt, för jag har sett en mittkil fram och bak inritad på en principskiss, men som Peter sade - den som ritade skissen har liksom vi  bara sett fotot, för särken var redan sönderbombad och borta. Jag tycker också att det ser ut som om axelbanden på fotot är utskurna som i ett stycke med resten av fram/bakstycket, snarare än påsydda.

Min egen variant är mer lik den tecknade damens och har både kilar i sidorna och påsydda axelband. Men nästa särk av de här slaget som jag gör blir nog mer lik fotot här ovan. Och kanske får man en mer markerad midja om man har ett band om midjan på sin undersärk, som baderskan? Måste testas!

Värsta badbruden!

Förrförra årets första cottehardiebränna ;-)

Sedan har jag bara en anteckning kvar om civil dräkt från Peters föreläsning, och den rör Uvdalsfynden. Det ser inte bättre ut än att jag kommer att bli tvungen att läsa en doktorsavhandling på norska (stackars mig) för att få veta mer om dem. Det är nämligen norskan Marianne Vedeler som publicerat Uvdalsfynden i sin Klaer og formspråk i norsk middelalder, från 2007.

Den mest kända dräkten från Uvdal är en plisserad kvinnodräkt. Det finns ingen annan hel liknande dräkt bevarad, och det verkar inte finnas några samtida avbildningar heller. Om du vet om några - tipsa mig! Fast jag har alltid i mitt stilla sinne undrat om inte flickan i rött längs till höger på bilden här nedan har en kjortel som är plisserad i livet. I så fall är den så snäv att den måste vara snörd?

Dansande herdar i en "Book of Seasons", sent 1400-tal. Flamländsk, om jag inte minns fel.

Det var i alla fall lite som att få en present, att bli påmind av Peter om något så spännande. Eller ja, jag tror kanske inte att han tycker att det är så spännande. Men jag blev i alla fall väldigt glad över att få en lite mindre känd dräkt att lära mig mer om, och kanske göra ett försök att återskapa. Jag skulle absolut inte vara den enda eller första som gör det, (Eva Andersson har till exempel gjort ett noggrant och väldokumenterat försök som ni kan läsa mer om här...) men det vore ändå roligt att få pussla ihop sin egen tolkning!

I norska Uvdal fanns (eller finns) det en stavkyrka där man under medeltiden vid något tillfälle begravt ett antal människor utan kista, direkt under kyrkgolvet. Bevarandeförhållandena var gynnsamma för textilier, mörkt, torrt och svalt. Härifrån finns till och med linnesärkar och lintyg bevarat, något som annars är väldigt ovanligt. Framförallt finns dock ylleplagg, kanske kan vi kalla dem kjortlar, även om terminologin blir lite knivig av skäl som jag ska redogöra för senare.

Herjolfsnes nr 58, skiss av Marc Carlsson efter original av Paul Norlund.

Två av "kjortlarna" från Uvdal liknar ett fragment från Herjolfsnes, nr 58. Den grönländska kjorteln har varit V-ringad med brickvävskantad halslinning och plisserad över livet fram. Marc Carlsson beskriver 58:an på sin sida, men Uvdalsfynden har han inte skrivit om. Förmodligen för att Marianne Vedeler hade den dåliga smaken att skriva sin fantastiska avhandling på sitt obegripliga modersmål istället för på de lärdes språk? Folk som skriver intressanta saker borde lägga av med det! ;-) (Borde jag egentligen skriva på engelska, jag också, eller vore det ett uttryck för mitt allmänna högmod och höga tankar om mig själv?)

Uvdal 31.

Det konstiga med den mest kända av de två plisserade dräkterna från Uvdal, Uvdal 31 som vi väl får kalla den, är att den verkar ha ett liv. Den har i alla fall en söm strax under bysten. Mot "livet" är en "kjoldel" veckad i små täta plisseringar.  Jag vet inte riktigt vad jag ska använda för terminologi, för egentligen finns vare sig "liv" eller "kjol" som separata delar i medeltida kvinnodräkt som jag är van att tänka, sy och läsa om den. Kanske är Uvdal 31 undantaget som bekräftar regeln? 

Herjolfsnes 58 är fragmentarisk men har ingen sån livsöm. Där slutar vecken i vad jag tolkar ungefär samma höjd som på flickan här intill i Vedeler egen skiss. Uvdalsdräkten är V-ringad liksom Herjolfsnes 58, men här tycks vecken även gå vidare runt på bakstycket i livhöjd.

Det är verkligen ett ovanligt plagg! Att göra något liknande känns som en spännande utmaning, men jag måste få tag på den där avhandlingen först och läsa på lite bättre, även om det nu alltså verkar tvunget att bli på norska... Hm.


Tack Peter för en spännande bildvisning och för lånet av dina bilder!


Mer om vad jag lärde mig av Thomas som gjorde en liten gästföreläsning om rustjackor och panzar ska jag sammanfatta en annan dag.


/ I.



Lästips:


Här kan du se Eva Anderssons fina återskapning av Uvdal 31.

Här kan man läsa en artikel i norska Aftonposten om Uvdalsfynden, från april 2007.

Nålbindningsmysterium.

Just nu tillbringar jag två dagar i veckan på praktik i Gävle, som en del av min utbildning. Det innebär att jag nu flera veckor i rad fått övernatta hos min vän Viktoria och hennes familj som bor utanför stan. På kvällarna när barnen somnat har vi haft möjlighet att dricka te och glögg i soffan medan vi hantverkar tillsammans, och det var verkligen länge sedan vi kunde umgås på det sättet.

Både Viktoria och hennes man är riktiga ärkehantverksnördar. Nu vet jag inte mycket om traditionellt bågbygge, men jag har svårt att föreställa mig att det finns bättre bågbyggare i Sverige än Henrik. Viktoria är den som ledde in mig i textil-folkhögskoleträsket för snart mer än tio år sedan, och hon har dessutom läst en del tillskärning och design. Hon är otroligt tekniskt skicklig i sitt hantverk och till skillnad från mig så drar Viktoria sig inte för att experimentera. Jag kan gå och klura på en idé i åratal innan jag testar.

I alla fall. Nålbindningsnördar, nu ska ni få en utmaning. Jag måste bara få lägga upp en bild på Viktorias senaste experiment, och så får ni klura på hur hon har gjort! Har ni sett en så tuff vante någon gång? Sjukt snyggt mönster! Och garnet är växtfärgat, bara en sån sak.

Tvärrandig nålbindning. Lista ut hur man gör!

Nålbindning bygger på att man syr öglor i varandra. Man arbetar sig runt sitt projekt, nästan undantagslöst i cirklar. En del menar att det färdiga resultatet liknar virkning, men det har jag aldrig kunnat förlika mig med. Jag älskar randig nålbinding, det är mycket roligare att göra, och så snyggt. Nu när det äntligen har blivit vinter kan jag använda de vantar som jag blev klar med i maj. Knepet med den här sortens oavbrutet randig nålbindning är att man har två varv igång samtidigt, som går i spiral om varandra.

Mina älsklingsvantar. Så här brukar randig nålbindning se ut.

Fina va? Handspunnet garn och allt. Hur som helst så blir det absolut inte tvärrandigt, normalt sett, när man nålbinder. För att ni ska få lite bättre möjlighet att lista ut själva hur Viktoria har gjort bjuder jag på en bild till.

Notera mönstret och avlutningen.

Har ni funderat klart?

Jag måste ju avslöja knepet. Hon har börjat vid fingertopparna på vanten, men snabbt trätt in fyra extra tampar och börjat nålbinda randigt med dem. På framsidan på den övre bilden kan ni se att hon låter ytterligare två nya tampar börja på vantens ovansida, en brun och en cerise rand. I slutändan jobbar hon med sju tampar (eller "ränder") samtidigt, sju varv på en gång! Det syns särskilt vid avslutningen, nere vid handleden. Den lilla kreneleringen där är helt enkelt varje enskilt varv avslutat tvärt, utan att "minska ned" höjden på varje varv först så som man oftast annars gör.

Tack Viktoria för att du delade med dig av ditt spännande experiment! Jag ska nog ge mig på att nålbinda tvärrandigt för skojs skull så fort jag kommer på något bra projekt. Om jag gör det i bara två färger, fastän med många varv igång samtidigt, tror jag få kommer att kunna lista ut hur det är gjort... ;-)

/ I.

Små glädjeämnen.

Skön handsömnad i ylle, manskläder till mig inför slagfältsdöden under Battle of Wisby.

Krappröda hosor till min ljusgröna jacka/"tröja" är på gång. Målet är vad jag kallar "morotslooken" med ljusgrön blastig överdel och morotsröda smala ben i tighta hosor.

Snart lajv igen. Ödesväv comming right up!

Första mönsterskisserna på Linneas brudklänning.

The first cut is the deepest. Det tog ett tag innan jag vågade sätta saxen i brudklänningstyget.

Fodret tar form. Lustigt nog visade sig yllet vara lite genomskinligt vid en andra kontroll, varför jag har fått sy på en hellång kjoldel på livfodret.

Ny fin STOR bokhylla till hantverks- och arkeologiböckerna.

Öppen sömnadskväll hemma hos mig efter min sista tenta för terminen imorgon.

Historiska Rum vill sälja mina små exklusiva silkeskantvävda brokadpåsar under medeltidsveckan! Hurra!

Inspiration från Bäckedal.

Jag har inte hunnit blogga på länge, för det händer lite för mycket på både plugg-, jobb-och hantverksfronten just nu. Men idag tänkte jag att jag allra minst ska passa på att lägga upp lite inspirationsbilder som jag tog under Återträffen på Bäckedal i början på maj. 

Det var inte bara inspirerande saker jag såg, jag träffade såklart en drös inspirerande eldsjälar också. Tora var en av dem, och en hejare vid spinnrocken.

Tora spinner finull.

Tora lät mig även fotografera hennes vävprojekt, en rosa, vit och röd korskypert i finskt entrådigt ullgarn, med 20:1 linvarp. Ett långrandigt 1700-talslivstycke skulle det bli, berättade hon.

Toras tyg. Proportionerna ser skumma ut, för jag fick fota väven med viss lutning, underifrån/inifrån vävstolen medan den fortfarande satt uppe.

Minns ni att jag blev lite extra imponerad av några av deltagarna från min kantvävningsworkshop på Prolog? Närmare bestämt, Jocke, Emelie och den fram tills nyligen för mig namnlösa väverskan Josefin? De går alla på Bäckedal och det var jätteroligt att få träffa dem igen! (Eller går och går - terminen tog nog slut igår?! Gick, i så fall.)

Josefin heter hon, väverskan från Prolog.

Josefin hjälpte mig att hålla min miniworkshop i kantvävning när jag var på Återträffen. När jag smet ned i västugan guidad av Tora tog jag chansen att fotografera en av Josefins vackra vävar.

Josefins underbara blå gåsögonkypert. Jag älskar den!

Emelie på Prolog. Icke någon nybörjare!

En kul grej som jag upptäckte när jag snokade runt i textilsalen var att Emelie köpt en omgång av exakt samma vejdeblå tyg från Medeltidsmode som jag, och skissat på en EXAKT likadan Moy-Bog-variant! Det är tydligen hennes projektarbete för terminen på textillinjen, att handsy en medeltidsklänning. Min slutsats är att vi kommer att se ut som tvillingar när vi ses på Medeltidsveckan i sommar, särskilt som att jag lärt henne alla mina specialknep med kantvävning och allt. Fast jag har gärna en trevlig och snygg tvilling, så det finns inget att klaga på. Fina Emelie! ;-)

Nå, vidare på vävtemat; Joel som gick MNT hade byggt en fantastisk liten sak. En "bandflätningsvävstol" efter "varptyngdskoncept". Hur tufft som helst! Han berättade för mig att han byggt den för att kunna fläta vad jag kallar en "vigg-fläta" och vad han känner igen från samuraisvärd, katanas och tantodolkar. Just den flätan blir stretchig på ett lite speciellt sätt som gör den lämplig att linda ett handtag med. 

Joels smarta flät-vävstol.

Listigt sätt att använda små trissor både för att nysta upp varp på, och för att tynga ned densamma.

På bilden här ovan kan man notera de skjut- och flyttbara styckena som håller isär varptrådarna från varandra. De funderar som extra händer/fingrar, och gör att man lätt kan hantera en bredare varp än vad som annars är bekvämt.

Viggfläta i krappfärgat garn.

Snygga snidade kuggjul till vävbommen.

Just som en typisk MNT:are var Joel inte bara inne bå bandflätning och snickeri, utan lite av varje. Han visade mig en fantastisk prydnad för en vandringsstav eller käpp, som han gjutit i förlorad form. Jag var inte alls lika ambitiös när vi skulle gjuta i förlorad form back in the days, jag gjorde bara en enkel torshammare.

Bronskorp, gjuten i förlorad form.

Det är tufft att lägga ned kanske flera dagars möda på att bygga en form som inte går att använda igen, för när man väl gjutit måste den knäckas för att man ska kunna ta ut godset. Då vet man, om arbetet var förgäves eller inte. Men Joel vågade satsa, och fick lön för mödan. Förlorad form är den historiska gjutteknik som ger bäst detaljåtergivning, tycker jag.

Gjuten ihålig för att kunna monteras på en käpp.

Det var ju mycket nostalgi, att återvända till skolan. Skönt att se att ett och annat förändrats till det bättre, som att elevhemmen äntligen fått vettiga namn. Istället för Norra Södra (NS) eller Norra Norra (NN) heter de nu...

Ny var också den lika geniala som gigantiska valkmojängen som min gamle träslöjdslärare Johnny Springe byggt och som Tora och Josefin skulle inviga tillsammans med sina klasskamrater så fort alla vadmal var nedtagen och alla lösa trådar fästa ordentligt. En sådan här skulle man ha!

I wants it!

Man behöver nog vara några stycken för att dra den här, men jag tror det funkar bra!

Gamla fina elevarbeten står kvar, som ristade i sten....

Gamla elevarbeten som står sig bra.

Och döda djur pryder fasaderna kring Hantis (Hantverkshuset):

Skinntrappa utanför garveriet.

Åå... Ja. Så var det. Ganska likt, fast annorlunda och bättre. Man längtar tillbaka!

Om jag skulle återvända any time soon så skulle jag försöka ge mig på ett specailarbete/projekt med tygåterskapande. Jag har ju gått alla långa kurser redan, så ett experimentellt projektarbete skulle sitta fint. Det vore tufft att bygga ett vikingatida grophus, ett sådant som brukar tolkas som vävstuga på grund av format och rika fynd av vävtyngder innuti dem. Det skulle såklart stå en bit från det redan befintliga vikingahuset utanför skolan...

Vikingahuset, beklagligt nog utan vävstuga.

Att bygga en sådan "vävstuga" med historiska byggnadstekniker, och sedan väva därinne med egenspunnet garn, för att se hur stugans dimensioner och ljusförhållandena fungerar... Någon borde göra det!  Ja, något i stil med Överhogdals- och Skogsbonaderna tänker jag mig. Det drömde jag om på tåget hela vägen hem längs inlandsbanan... Sjukt ambitiöst projekt, jag vet. Speciellt som att jag inte är någon viking, egentligen, utan en medeltidsnörd i själ och hjärta. Men man kan ju drömma!

Vi får se när jag återvänder till skolan igen, men jag har en känsla av att det inte kommer att dröja allt för länge. Allt var verkligen inte bättre förr, det är rätt bra nu också.

Allt var inte bättre förr. Nu har skolan sin egen choklad, och den är jättegod! :-D

/ I.

Brudklänningsbryderier.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg hade jag besök i helgen, min vän Johan tittade förbi tillsammans med sin kärlek Linnea, och det var ett härligt återseende. Johan är en gammal klasskamrat från min MNT-tid på Bäckedal.

Vi har vaktat kolmila, smidit i månskenet invid en norrlandfors ute i skogen, vandrat i fjället, gjutit brons och slöjdat mycket tillsammans. Han och Linnea bor nu på Adelsö, och det var på Birka tvärsöver sundet som vi träffades senast för två år sedan. Då mötte jag även Linnea, som vid första intrycket verkade vara Johans raka motsats i det mesta...

Den snyggaste bröllopsinbjudan jag sett på länge!

Nu vankas det alltså midsommarbröllop på Adelsö om en månad. Olle och jag är bjudna och jag har lovat att sy brudklänningen. Eftersom att Johan är den han är, aktiv i Alnsu skeppslag och en duktig vikingafighter, blir det bröllop med vikingakänsla och inspirationen till brudklänningen hämtas bland annat från possamentarbeten liknande de från Birka.

Kopia av possamentsfläta i guldtråd från grav 664, Birka.

Från Birkagrav 624.

Att sy brudklänningar är både det roligaste och svåraste man kan göra, känner jag. Det är lika hedrande och kul varje gång jag blir tillfrågad, men det kan också vara ett vanskligt bestyr på många sätt. Det får ju absolut inte bli fel, brudklänningen är den kanske viktigaste dräktdrömmen i livet att förverkliga för de flesta. Man måste vara otroligt lyhörd, och det är oftast väldigt bråttom. Så är det nu också.

Johan och Linnea hade bara några få hållpunkter åt mig att börja jobba med:

• Possamentsdetaljer i silver vid ärmslut och halsringning
• Tunt vitt ylletyg i bruten spetskypert
• Figurnära form på klänningslivet - ej "efter fynd"
• Ej underklänning - endast ett plagg, men med foder
• Bälte ska bäras till klänningen, men ej fibulor/spännbucklor

Jag älskar en spännande designutmaning som den här, så trots uppenbar tidsbrist tvekade jag inte att ta mig an uppdraget - det ska bli så himla roligt! Jag kommer att jobba delvis med återskapande tekniker, delvis med modern kreativ sömnad och började skissa direkt. Det finns alltså inga krav på "historisk korrekthet", utan utmaningen blir istället att kombinera brudparets önskemål om ett modernt formspråk som passar bruden med element som ändå förmedlar den rätta känslan för dem.

Kaftanklänning.

Först skissade jag på fantasi, en kaftaninspirerad klänning. De markerade områdena runt hals, urringning och öppningen fram föreställde jag mig sidenkantade, som en av Birkas manskaftaner, och den hade också silverpossament vilande på sidenet vilket även skulle kunna passa här. Jag tänkte mig ett långt släp i bak och antingen halvkort ärm (vitt tyg - ogärna lång ärm...) som på bilden eller en väldigt vid och nedhängande ärm som jag ibland tycker att jag ser på bildstenar och silverblecksbilder av vikingatida kvinnodräkt...

Ser du en sjal eller en vid ärm? Eller bådadera?

Dessa "ärmar" känns kanske mer "medeltidsfantasy" för de flesta och har ofta tolkats som konturerna av en sjal på bilder från tiden, framförallt på grund av att man ofta hittar spännen mitt på bröstet som alltså förmodas ha hållit ihop sjalen. Men jag tänker lite löst att spännet kan ha varit för något annat och "sjalkonturen" lika gärna kan vara vida ärmar då den alltid täcker just ärmarna. Men  när det gäller vikingatida kvinnodräkt vet vi ju inte. Alla fynd av vikingatida kvinnodräkt är så sorgligt fragmentariska och nu får jag ju formge fritt så länge det behagar brudparet.

När jag visade kaftanbilden för Linnea blev hon alldeles tyst och fundersam, men samtidigt förtjust. Hon tyckte om den, men det var helt annorlunda än hon tänkt sig, fastän hon alltså inte innan var medveten om vilka bilder hon själv hade av den blivande klänningen. Så kan det vara och vi kasserade därför kaftan-idén för nu, men själv känner jag mig lite sugen på att göra något liknande åt mig en annan gång. I andra färger och att bära med underklänning. Det kunde bli kul att ha en liten egen variant och jag är så hjärtinnerligt trött på trista hängselklänningar! ;-)

Idén om kort ärm och släp nappade Johan och Linnea dock på, och även mina idéer om silkeskantning att ha som botten för possamenten som de beställt. Vi skissade vidare på mycket enklare modeller som kändes mer bekanta för brudparet. Vi landade snart i en klassisk variant i återskapandesammanhang, som här skulle utmärkas av ett påkostat materialval, silkeskantningar, och som sagt ett släp.

Mycket förenklad skiss på brudklänning med historisk inspiration

Vi bestämde att vi skulle göra något spännande i ryggen på klänningen, så att bröllopsgästerna har något att titta på i kyrkan under vigseln, men vad det blir vill jag inte avslöja närmare än. Jag varnade dem för att jag är lite för medeltidsnördig för att låta bli att leka med sömmarnas form och placering om jag får chansen, men de protesterade inte utan hejade på när jag formade om de raka "särksömmarna" och drog bak dem i midjan. Jag gjorde snabbt ett grundmönster utifrån Linneas former och våra tankar om design, enligt metoden som jag lärde mig på Prolog av min Carnis-fadder Maria.

Mer om hur projektet framskrider när jag satt saxen i det riktiga tyget och har mer att berätta. Jag är så glad att brudparet samtyckt till att låta mig blogga på om klänningen, mot löfte att jag inte visar bilder på bruden naken under inprovningarna! ;-)

/ I.

Ps! För den som blev sugen på Birkainspirerade possamentsarbeten vill jag tipsa om den fantastiska sidan som brudparet beställer sina ifrån och där jag lånat bilder: Silberknoten

Vid vävens ände.

Nu äntligen har jag nått silkesvävens ände! Sent igår blev jag klar och klippte ned mitt blivande bälte, en egen rekonstruktion efter ett Londonfynd från 1300-talet. Vid det laget hade jag vävt en bra stund varje dag i en dryg vecka och för länge sedan tröttnat på mönstret. Med den trädningen som förlagan till mitt band är gjort i kan man med fördel väva till exempel dubbelväv, väva bokstäver och allt möjligt kul. Men bandstumpen som finns bevarad är lik förbaskat enformigt randig, så så har jag också gjort.

Vävbommen är naken!

"När när man ser vävbommen genom varpen, då får man snart se en naken karl." 

Det var min goda fadder från Carnis, Maria Neijman som degav mig denna gamla väv-visdom. Jag som fick vävbomsskyla just innan läggdags var beredd att hålla med. (När det är läggdags, då vet man att man snart kan få se en naken karl, i alla fall säger mig min beprövade erfarenhet detta.) Maria menade att ordstävet måste vara gammal vävskrock tänkt att mana väverskor till flitigt arbete... Men tyvärr hann jag somna innan någon naken karl dök upp. Där har man för fliten... 

Nedklippning.

När det var dags att klippa ned väven så gjorde jag det lite i taget. Först klippte jag loss de yttersta brickorna i varje sida och använde de lösa varptrådarna som inslag en gång. Därefter klippte jag ned de som nu var ytterst och upprepade proceduren tills bara de två ursprungligen mittersta brickorna var kvar. På så sätt får man en väldigt tjusig spetsig avslutning. Man kan låta den vara som den är, eller fästa in de lösa varptrådarna i väven med en nål innan de klipps av så att man slipper frans. För min det ska det på ett spetsigt remändesbeslag längst ned på bältet, så jag bara klippte bort fransen rakt av utan pardon.

Spetsigt avslut.

4 meter varp blev  3,32 meter band, det är bra jobbat av mig och vävstolen tycker jag. Detta är det första vanliga brickband som jag vävt med den här bandvävstolen, och jag måste säga att den gör det mycket smidigare än om man väver utan vävstol. (Fast det konstaterade jag ju redan när jag skrev mitt specialarbete på Bäckedal om brickbandsvävning i vävstol för 8 år sedan...)

Trädningschema och varpnota för originalbandet, med "rätt" färgsättning.

En sak som känns lite tråkigt med bandet är att det fina garnet som påskharen kom med inte gick med på att dras ihop till den knappa bredd på 8,5 mm som originalbandet har. Mitt band är ca 1 cm brett och när det rör sig om så här smala band gör 1,5 mm stor skillnad i helhetsintrycket. Å andra sidan blir det ju ett lite bättre bälte kanske, och jag gjorde så gott jag kunde. Det här med dilemmat kring att göra en bra rekonstruktion och hur man kan tänka då, det har jag så mycket funderingar kring att jag nog måste spara dem till ett eget inlägg för ett senare tillfälle.

Förlagan. Egan & Pritchards "Dress Accessories", s 48. Skala 2:1.

Det är rätt antal brickor i mitt band i förhållande till Londonbandet. Mitt band är slaget nästan lika tätt, i rätt material och färgen är bra. Den gröngula svarar mot originalets och den blå hade absolut varit populär i 1300-talets London. Det hade varit sjukt snyggt med krapprött och gröngult, men då hade jag inte kommit igång med vävningen förrän 4 -5 dagar senare än hur det nu blev när jag slapp komplettera det vävgarn som påskharen kommit med. Man måste ta vara på glädjen och inspirationen också, det är viktigare för mig just nu än att vara analt fyndtrogen.

Visst ser det ut lite som en pigg tropisk orm ute på jakt?

Ett tips till alla brickvävare där ute -  att försiktigt mangla brickvävda band ger dem en fantastisk lyster och jämnar till både yta och bredd. Man håller emot lite bara när mangeln drar på så sträcker bandet ut sig och blir jättefint. Ett annat sätt som också funkar är att fukta och rulla upp/spänna ut bandet runt något som inte "ger efter", som en glasflaska eller så. Det ger nästan samma effekt om bandet får torka fastspänt även om man inte får den fina glansiga ytan som en mangel ger åt band i silke och linne men även i viss mån ull.

Jag har inte hunnit fira Valborg i år ("Sista april" som det heter i övriga landet firas STORT och studentikost i Uppsala) för jag har bara jobbat och jobbat. Men å andra sidan kunde jag då fira vårens ankomst genom att kosta på mig att shoppa lite tyckte jag, så jag har utökat mitt nördbibliotek med ännu en "måste-ha"-bok, Purses in Pieces. Just nu är jag väldigt sugen på annat än textilhantverk också, vill sy skor, såga till sölja och remändesbeslag till mitt nya bälte och sy fina små väskor...

Inspirationen just nu.

Efter väldigt mycket letande beställde jag också en bunt tyg för sommarens medeltidskläder. Jag hade väldigt svårt att hitta något i rätt kvalité, det verkar som om de flesta av mina vanliga ställen har problem med sina leverantörer. Det blev till slut en lyxig, extra tunn och lite glansig vejdeblå kypert från Medeltidsmode, och jag älskar den! (Lustigt nog visade det sig vara exakt samma nyans som det vejdeblå sidengarnet i mitt nya bälte...) Jag köpte lite extra så att det kan räcka både till en ny cottehardie till mig och något mer, en tröja eller hätta till mig eller maken. Vi är båda anmälda till Battle of Wisby nu och jag ser fram emot att sy något nytt tills dess...

Nu gör jag helg eftersom jag är ledig från skola och praktik imorgon. Den första patienten liksom den andra och tredje har passerat utan att jag gjort bort mig allt för illa. Detta firas med en långhelg och resa till återträffen på Bäckedal, min kära folkhögskola som jag skriver så mycket om och där jag har bott i två år. Det är första gången på åtta år som jag återvänder till Sveg i Härjedalen, till en plats har varit och fortfarande är hjärteviktig för mig. Datorn och kameran får följa med så kanske blir det något bloggat under helgen därifrån. Jag ser fram emot långa sköna tågresor med mycket nålbinding, lägereldsmys i vikingahuset, varma återseenden, bastubad och inspirerande skogspromenader längs med älven...

/ I.