Förberedelser inför Medeltidsveckan.

Mina fina kantvävda börsar är äntligen färdiga!

En börs och ett mobilfodral blev det.

Jag testade en massa nya roliga tekniker och är rätt nöjd. Mest intressant var att väva snörhål. Jag varpade upp ett särskilt band för kantning runt påsens öppning, med en annan trädning än den väv som binder ihop påsarna, och fler brickor.

När snörhålen skulle vävas delade jag varpen i två från mitten och vävde i två skäl, med två inslag, så att det blev som två brickband. Bara det ena inslaget sydde jag med i tygkanten, för att fästa väven där. På så sätt bildades små öppningar i väven. Tre stygn i tyget var lagom mycket för ett snörhål i det här fallet och efter det började jag väva som vanligt med bara ett inslag igen, och ett skäl.

Är de inte söta?

En rolig detalj som jag inte tänkt på, är att när den stora påsen snörs ihop, ser det ut som att de båda svanarna kysser varandra! Vad fint! Särskilt med tanke på att jag och Olle firar åtta år tillsammans på måndag, medeltidsveckan första dag...

Jag har hetsslöjdat en massa annat också, för att bli redo för årets stora händelse, medeltidsveckan, min semester och Battle of Wisby. Jag...

...ändrade den här gamla klänningens urringning, och lyfte bort de applicerade broderierna.

...såhär blev det. Och jag sydde ett förkläde också!

Jag har anmält mig till två spännande workshops under medeltidsveckan. En läderworkshop med nederländaren Nijso Beishuizen där jag ska få lära mig att göra fina små väskor, och en växtfärgningsworkshop med Renate Kammüller som såvitt jag förstår arbetar som textilfärgare (!?). Jag tror att förkläder kommer väl till pass på båda, och bättre bilder på det kommer senare. 

Dessutom har jag fixat det sista med mina manskläder för slaget om Visby, och blivit värvad som orderförare (läs: springpojke) åt den gotländska härens "chef". Det innebär såvitt jag förstår att jag kommer att springa med order till eller möjligen fram och tillbaka mellan en av de gotländska settingarna ( dvs. de olika enheterna, som utgörs av flera ting. Jag har också läst stridsreglerna! ;-) Ska man vara på slagfältet behövs också en hjälm, det är det minsta en soldat kommer undan med i rustningsväg. Helena Ängebrink är snäll och lånar mig en kittelhjälm från Svarta Kattens Handelsbod. (Varmt tack Helena!) För att försäkra mig om att den ska sitta kvar, jag är ju inte så storväxt som jag ofta fått anledning att understryka på sistonne - har jag sytt en fin vadderad coif. 

Den är ordentligt stadig och står för sig själv!

 

Det kändes spännande att handsy ett stoppat plagg - det var första gången för mig. Det händer nämligen  mycket med form och storlek när man fyller upp de sydda kanalerna med ull... Lämpligt nog fick jag användning för lite gammal spinnoduglig men ren guteull på det här sättet!

Jag är riktigt nöjd med formen!

Nå, imorgon har jag min sista arbetsdag innan semestern. När jag kommer hem är det dags att packa och på söndag morgon far vi mot den underbara ön i öster...

Vi ses väl där?

/ Ida

Epilog, del 2: Kjolficka

Mellan varven på Prolog ägnade jag mig åt att handsy lite, jag blev så himla sugen bara. Det blev en kjolficka, och eftersom så många som såg den medan jag sydde frågade förundrat vad det skulle bli och hur den skulle användas tänkte jag visa några bilder. Det var Karin som inspirerade mig till att sy en kjolficka, och jag smygfotade hennes när jag var hemma hos henne senast...


Karins kjolficka riktigt sprudlar av sömnadsglädje!

Till min egen fick-väska valde jag att använda en mörkblå vadmal som fodrades och kantades med ett återbrukat tryckt bomullstyg från en sjal jag köpte på rea för 40:- på MQ. Som ny kostade sjalen en förmögenhet om 260:-, men jag hade redan innan rean sneglar lystet på den eftersom att det vackra mönstret och färgsättningen får mig att tänka på italienskt sidenväveri under 1400- talet. Det är lite granatäppelmönster i det, som påminner om det i den danska drottning Margaretas gyllene kjortel som förvaras här i Uppsala, i textilmuseet som inrymms i ett av domkyrkans torn...

Sjalen.

 Själva grunden till väskan och det som mina vänner hade svårt att se vad det skulle bli, såg ut ungefär såhär:

Urtaget i överkanten som ger utrymme för handen att lätt slinka ned i fickpåsen blev till en liten extraficka, bara för att det kändes rätt. Men det behövdes lite dekorationer också, så när jag kom hem igår och under kvällen idag har jag pysslat med både ylle- och pärlbroderi samt satt på en rem i sjaltyget som går att knäppa om midjan, eller fästa ihop som en lång axelrem.

Färdig!

Tyvärr får jag inte med alla detaljer riktigt bra när jag fotar i inomhusljus, jag får göra ett nytt försök imorgon ute. Till pärlbroderierna använde jag både små glaspärlor som jag tror kallas rocaillepärlor, små odlade sötvattenspärlor och präglade metallhjärtan. Det borde kanske vara lite mer yllebroderi för att balansera upp det hela, men jag kan inte bestämma mig för något mer motiv, och dessutom tror jag inte det får plats nu?

/ I.

Perla och Petra, och mina nya pulsvärmare.

Våren är här! Idag har jag firat dess ankomst med att dricka en god öl på vår soliga balkong med kärleken. Det är nästan den enda öl jag dricker, vårölen, men den är tradition. Dessförinnan träffade jag Kerstin och köpte handspunnet- (om man säger så om spinnrocks-spunnet?) garn av henne. Garnet jag valde luktar fantastiskt, det är otroligt mjukt, vackert melerat och känns superlyxigt. Det känns fint att veta att värmlandsfåren som gett ull till mina blivande vantar och mössa hette Perla och Petra... :-D Jag kan knappt bärga mig tills jag får börja jobba med det nya garnet! Vantar och mössa ska det bli, nålbundet såklart. En bra grej med handspunnet är att ullen inte är tvättad och processad eller blekt eller något, så den är stark och fin med glans från lanolonet kvar i sig. Ullfettet hjälper till vid valkingen sen så att det blir extra tätt, starkt och bra.

Mörka Petra i förgrunden, ljusa Perla bakom.

Ja, den uppmärksamme läsaren kanske tänkte på att jag verkar ha övergett planerna på att spinna eget garn till vantar och mössa. Så är icke fallet, men det tar nog lite tid innan jag kan få en sådan kvalité på garnet som jag vill ha, trots goda råd från Kerstin idag. Sedan jag testade flät-nålbindningen i lördags blev suget efter att göra vantar med flätad kant allt för stort och jag bara måste få komma igång omgående. Men mina första egna nystan väntar på rad för att bli ihoptvinnade och använda, de också...

Svart lammull, mina tre första försök på den lilla blå spinnrocken.

När det gäller inspiration har jag kvar en hel del av den varan från i lördags då jag träffade ett gäng hängivna Sätergläntister. För mig känns Sätergläntan folkligt, traditionsbevarande (konserverande?) och slöjdmässigt, men med en modern känsla någonstans ändå. (Ja, jag skulle gärna gå där. Om jag hade råd. Eller tid. Men jag har hjärtat i Sveg, såklart...) Någonstans i de tankarna spårade jag av in på återbruk som ju är trendigt i slöjdkretsar, fastän det liksom aldrig varit någon nyhet eller något annat än helt självklart egentligen. Man spar sina effsingar, syr om och syr in, lappar och lagar, inget går till spillo. Så blev det nu med min svärmors olycksamt krympta Odd Molly-strumpor.

Svärmors Odd Mollystrumpor krympte i tvätten...

Saxat ur skissboken. Planen för strumpornas nya liv.

Strumporna var rätt hårt filtade och tyvärr för små för både mig och svärmor. Men fot-delen med tå och häl bortklippt blev idag till ett par tjusiga handsydda pulsvärmare. Kanske blir det ett par långa ärmvärmare av skaften en annan gång?

Mörklått linnefoder, tryckt bomullstyg mönstrat med små söta fjärilar som kantning grova stickningar i mörk lintråd runt om. Knappöglorna sydda med vaxad lintråd i knapphålssöm runt om en kärna av samma lintrådar. Allt utom sytråden är återvunnet material.

Varför ska allt vara symmetriskt för? Roligare med lite olika snygga knappar som ändå går bra ihop!

Mitt i alltihop blev jag sugen på att också brodera något med det grova lingarnet, inspirerad av de grova stygn i kontrasterande färg jag sett på en del Odd Mollygrejer förut.... Jag älskar kontrasten av mitt vejdeblå lin mot grovt oblekt linne. Det blev lite sådär i slutändan, men jag tycker att det är helt okej. Det ger precis den känsla jag var ute efter och ibland är det roligt att göra något som inte är helt ens egen stil, något helt annat.

Eh, jag broderade naturligtvis snett med flit, för att få den rätta folkliga känslan! ;-)

/I.

Hantverk och evigheten.

Jag klurar på textilhantverk och evigheten. 

Det händer ju rätt ofta att man ser 300-åriga möbler, för att inte tala om riktigt gamla byggnader och målningar. Och då och då får man se en riktigt fin gammal matta, kanske en broderad dyna eller så. Men det är ju klart det är mer sällsynt att få se ett vackert textilhantverk som överlevt den som skapat det. Jag blir nästan lite ledsen på ögat när jag tänker på allt som gått förlorat, och hur orättvist det är. Man borde ha blivit möbelsnickare, gjutare eller kyrkmålare för att skriva in sig själv i historieböckerna ordentligt.

Albertus Pictor har målat den döende Enhörningen i jungfruns knä. Bild: Svenska Kyrkan

Albertus Pictor som målat enhörningen i Odensala kyrka och kanske tusentals andra scener i kyrkor runt om mälardalen där jag är uppväxt, han var ju också pärlstickare, han broderade. Hans textilhantverk från 1400-talet är nog de äldsta som jag känner till och direkt kan tillskriva en person, känner ni till fler? Albertus är en stor inspirationskälla för mig. Jag har lekt med att brodera några av målningarna. Just enhörningen är min favorit, fast här något sencurerad. Jag är ju medlem i lajvföreningen Enhörningen, så några döende enhörningar broderas icke!

Den segrande enhörningen, fritt efter Albertus pictor.

Jag bor inte så långt från domkyrkan i Uppsala och jag är ofta där i textilmuseet och kikar på  broderier som tillskrivs Pictors ataljé. (Min man och jag hade faktiskt vår första dejt där...) Men det som jag minns bäst på rak arm och som ligger mig varmt om hjärtat är helige Homlgeirs bårtäcke från Skokloster. Man kan ägna sig åt att räkna broderi- och applikationstekniker på bilden, värsta skolexemplet!

Ett fantastiskt vackert arbete. Historiska Museet.

Jag har inga ambitioner på att slöjda saker som överlever mig själv i nuläget, men jag undrar om jag skulle kunna om jag försökte. Då måste jag nog göra något mer än att bara sy medeltidskläder och nålbinda strumpor. (Såvida man inte syr museirekonstruktioner?) Vad skulle man behöva göra? För att ens hantverk ska ha bäst chans att överleva en själv, ska man slöjda stort, eller smått?

Evighetsperspektivet är skrämmande. Men vem vill göra slit-och slängsaker? Jag tror nog att man måste tänka sig saker som verkligen platsar i den tid vi lever i nu, men som inte slits dagligen (strumpor) eller som bara används av ett fåtal personer under mycket speciella omständigheter (medeltidskläder). Samtidigt kanske det måste vara mer storslaget än mina soffkuddar i intarsiateknik som jag pysslar med nu, för att jag skulle vilja att mitt hantverkande satte lite mer prägel på mitt hem.

Kameran spelar mig ett spratt och gör svart till blått på kudden.

Fast å andra sidan, från Skokloster finns också det här intarsiaarbetet, som nog egentligen är en del av ett större föremål från 1300-talet. Broderier är utfört med vadmal i kontrasterande färger, precis som min kudde, men man har dessutom lagt en förgylld skinnremsa eller en smal tygremsa över skarvarna som sys ned med vitt lingarn. (Jag måste verkligen få tag i lite gyllenläder!)

Intarsiateknik från Skoloster. Historiska Museet.

Med risk för att låta lite högstämd, men vi är ju redan alldeles uppenbart på väg mot evigheten.

/ I.

Min senaste app.

Idag blev jag färdig med det heraldiska lejonet i applikationsteknik, eller som det heter numera, min senaste app...;-)

Eftersom påsen redan var klar när jag bestämde mig för att den skulle broderas fick jag lägga i en pappskiva innuti för att inte råka sy ihop den av misstag, det hade ju varit otroligt snöpligt. En skiva som passade innuti broderiramen fungerade utmärkt. Applikationen är i samma gula siden som fodret. Jag fäste den genom att med extra tunn sidentråd kasta fast en vältvinnad ulltråd längs med konturerna. Jag borde ha haft typ en remsa gyllenläder istället men tja, gyllenlädret var slut just idag...

Mitt fina jellon!

Maria var här idag igen och experimenterade med kantväv. Jag förstår om eventuella läsare av min nyfödda blogg har tröttnat på kantväv, men tyvärr kan jag inte ta hänsyn till det. Är det så att ni har ledsnat på min älskningsteknik redan, då har ni helt enkelt inte sett tillräckligt många varianter än eller vet inte ert eget bästa. Därför:

Hon väver med pappbrickor i ett gammalt ringbrynjesmycke jag gjorde för hundra år sedan. Som varp har hon färgglada plastsnören och som inslag transparent plaströr. Så cyberpunk!

Provlapp? Armband? Snyggt! Tufft!

/I.