Hantverksdagar i Gamla Uppsala.

Känsliga läsare varnas för att jag senare i det här inlägget bortser ifrån jantelagen.

Det här har varit en bra helg, men jag är fullständigt utmattad.


Förra veckan damp det lite oväntat ned ett brev på hallmattan från RÄ, riksantikvarieämbetet. Det innehöll ett anställningskontrakt för ett helgjobb som jag blivit rekommenderad för, och som förmodligen kommer att leda vidare framöver på ett eller annat sätt.

Gamla Uppsala Museum hade tema "Vardagshantverk under järnålder" så där har jag tillbringat helgen tillsammans med andra duktiga hantverkare, guider och arkeologer. Det var kul och omväxlande att få kliva ur medeltidskostymen. Det har varit otroligt trevligt och vi har blivit så ompysslade och bortskämda av museipersonalen med fika och uppmuntrande tillrop.

Jag har nålbundit, spunnit en ytterst liten stump, lagat mat över öppen eld, förevisat växtfärgning och berättat om kulturlandskapet kring Gamla Uppsala. Och minglat med turister förstås, avlivat viningamyter, the usual stuff'.

Nålbindning i arla morgonstund. Bild: Gamla Uppsala Museum.

Jag borde jobba mer med sådant här, det är så himla kul, och jag gör det riktigt bra. Jag är mångsidig och kunnig, van att visa och berätta om historiskt hantverk utifrån ett musiepedagogiskt hands-on-perspektiv. Ibland är det på plats med ödmjukhet, men ibland är det inte det. Enda gången jag kände mig lite off idag var när någon turistande kulturtant "lillagumman:ade" mig och sade något i stil med "Å, jasså du växtfärgar? Å vilken söt gammal gryta du har! Och ett förkläde också, har du sytt det själv?" Hm.


Alltså, det är inte hela världen. Men jag har fleråriga utbildningar inom hantverk och arkeologi. Jag hantverkar flera timmar varje dag. Jag är bra. Jag får betalt för att göra sådant här. Jag borde vara med i the fucking landslag of historiskt hantverk, om jag nu inte redan ÄR det?!


Men vad gör man?
Man nickar och ler, vänligt. Man kan dra till med att ja, man har både vävt och spunnit och sytt sitt förkläde, sådetså, kära fru kulturtant. (Och snickrat vävstolen. Och odlat linet.) Om någon säger "Jasså, här står du och kardar!" på järnålderseventet, då säger du "Ja, det kan man ju göra. Men jag kammar ullen just nu, med mina ullkammar. Kardorna kom inte förrän under tedelmiden, kära fru kulturtant."

Hå. Måssförstå mig inte, jag tar det med jämnmod, och jag är van vid den typen av bemötande också. Jag vill bara ägna några rader åt att påminna mig själv om hur det ligger till, för du som läser har ju redan en klar uppfattning om mig, eller hur?

Stekt sidfläsk med ojäst rågbröd är min nya älskningsrätt!

För det här tillfället sydde jag särskilt upp den praktiska kortärmade yllekjorteln ni ser på bilderna, men jag tror det är bäst att jag berättar mer om den en annan gång.

Blå bresilja på tunt ylletyg, vackert lavendelblått!

Före-detta grårandiga nålbundna strumpor, styckfärgade med koschenill.

Olle var med och brickvävde i en lek-vikingabåt, som även tjänade som torkställning...

På lördagen koncentrerade jag mig på att färga med krapp och koschenill som ger varma röda respektive kalla lila eller kalla rödaktiga/rosa toner. Idag färgade jag mest med bresilja, men min vän Erik gjorde i ordning ett bad med islandslav som gav en fin gulaktig färg på ljusgrått garn.

Koschenill, bresilja, krapp och islandslav.

Jag fortsatte att utforska tygfärgning med diverse spillbitar av tunt ylle, de blir säkert både barnkläder och diverse små väskor och annat framöver. Det här med växtfärgning - jag har verkligen fått blodad tand! Det teoretiska kring vilka växter och hur man gör osv är jag lite uppväxt med, och nu börjar jag samla på mig erfarenhet också. Det känns bra, mycket bra.

Den här genomdjupa utmattningen i både kropp och sinne som jag känner nu, är så ytterst välbekant. Jag har gjort det här så många gånger förut. Smilgroparna spänner lite efter en dag i solen med öppet sinne och vänligt bemötande mot alla hundratals besökare. Ryggen värker ordentligt efter alla spannar vatten jag burit. Brännsåren svider, smuts under naglarna och rök i håret. Det är som det ska vara, som det alltid brukar vara. En trygg, välbekant och ordentlig utmattning. Inatt ska jag sova gott!

Extra kul var att en bloggläsare dök upp och hälsade, jättekul att träffa dig C! ;-)


/ I.

Bild: Gamla Uppsala Museum.

Mer korsbetningsfynd.

Nå, var var jag? Jag skulle berätta mer om mitt besök på Historiska och Korsbetningsfynden.

Jo, en liten, liten del av kvarlevorna från de som stupade vid korsbetningen ligger idag fint på rosa silkespapper i ett specialkonsturerat skåp nere i Historiska museets källararkiv där luftfuktigheten regleras noga för att försöka bevara dem så bra som möjligt. Den här mannen har haft tur och får ligga i skåpet på en VIP-plats, förmodligen för att han har en så välbevarad huva på sig. Vilket dilemma förresten - för den som ska välja vad som är mest intressant att bevara/konservera - mänskliga kvarlevor med intressant osteologiskt material eller textil (avtryck eller riktiga fibrer), eller metall!?

Tänk att tillbringa evigheten på silkespapper i ett skåp...?

Det mesta ligger huller om buller osorterade i kartonger, utanför skåpet. Resurserna räcker inte till för det, bara från korsbetningen finns hundratals lådor med blandat benmaterial. 

 

Samma kranium ovanifrån, med den nätta ringbrynjehuvan.

Äntligen fick jag se en riktigt fin nitad medeltida brynjehuva! Precis en sådan här gjorde jag (fast med fjäderstål och inga nitar, så det är förstås inte "precis samma") en gång för jättelänge sedan. Tyvärr har jag den inte kvar, annars hade jag kunnat visa de båda bilderna sida vid sida, formen och tekniken bortsett ifrån nitarna är samma. Men jag och Maria intresserade oss mest, måste jag erkänna, för de textilavtryck vi kunde skymta under huvan, samt utanpå.

Framförallt inom det markerade området ser man tydligt en fin yllekypertstruktur.

Man kan förstås inte säga säkert, i alla fall inte i just det här fallet, om det är så att mannen haft en mössa på sig, eller om det var en struthätta eller något helt annat han hade ovanpå ringbrynjehuvan. Men det går att se att samma textilmönster, en fin yllekypert, omger skallen på flera ställen, så någon form av huvudbonad utanpå brynjehuvan har han absolut haft. Vi såg också tecken på en tunnare och finare tuskaftstruktur innanför huvan, mellan kranium och brynja, men jag lyckades inte få någon tydlig bild på det. Att han haft något direkt under brynjehuvan är inte alls underligt, men det kändes speciellt att få se det, nästan som om vi fick veta något hemligt och privat om vad han haft närmast kroppen i dödsögonblicket...

Eftersom vår guide frågade oss vad vi ville se var jag inte för blyg för att be om en titt på söljor och spännen (ja, dräktrelaterat det också, men jag fick ju önska!). Jag visste att det skulle finnas mycket att titta på, och hoppades på att genom att få kika på dem få någon sorts lätt stilistisk överblick. 

En av många, många lådor med nästan likadana spännen.

Och det stämde, det fanns massor att titta på! Vår guide skrattade lite åt mig på ett liksom varmt sätt och sade att hon tyckte att det var på tiden att någon intresserade sig för dessa också, tydligen tycker "de flesta" (vilka det nu är?) att de här små lådorna med hundratals ringspännen är tråkiga och ointressanta. Men guiden berättade också att museet överväger att ha denna mängd spännen med i sin kommande utställning om Korsbetningen för att representera den "lilla människan" i sammanhanget, de många "vanliga män", bönder, gamla och unga som inte var soldater men som ändå dog den 27:e juli 1361, för att försvara de sina. En god tanke, tycker jag.

Ett av få spännen som stack ut från mängden. Brons.

Det lilla "dubbelspännet", ganska vanligt i återskapandesammanhang, eller vad säger ni?

Däremot tycker jag såklart INTE att spännena är tråkiga bara för att det finns många av dem och de inte är av typ guld och silver. Nej, just därför intresserar de mig. De har en hel del att säga om både människa och dräkt, och att det finns mycket av dem är ju bara en fördel då. De två bilderna ovan tog jag med för att visa några av de få undantagen från "ringspännestypen" som våldsamt dominerade bland spännena. Jag såg inte ett enda av de klassiska nätta små spännen med en liten spets på "bågen" som är så "typiska" för 1360-tal, enligt många av dagens återskapare.

Nytillverkade spännen från Medieval Design.

Det var i alla fall min uppfattning, fram tills den där dagen på Historiska Museet nyss, det här med att "spetsigt" är supertypiskt för sent 1300-tal. Jag beställde därför modell F från Medieval Design, för mitt vävda bälte nyligen. Men det verkar som om man gör det lite för enkelt för sig om man tänker så, angående formen alltså...  De flesta av de gotländska spännena är av en grövre typ, mer som modell A. Och lejonparten verkar vara smidda, inte gjutna i brons. Men apropå mitt vävda bälte - enligt Textiles and Clothing 1150 -1450 kan det också tänkas vara ett sporrband. 

En "godislåda" med utvalda extra spännande saker!

Så när jag fick syn på den här fina sporren, måste jag så klart ta en närmare titt. Jag använde bara sporrar någon enstaka gång på den tiden jag var en liten hästtjej på "15 vårar" som man sade då... ;-). Jag tyckte nog inte att det skulle behövas, liksom. I alla fall hade jag bara en vag idé om hur banden skulle behöva se ut och var de sitter på ett par sporrar. Det kittlar min fantasi att tänka mig en person som gått (eller ridit, för all del) på Londons gator under det sena 1300-talet, och kanske burit silkesbrickvävda sporrband, randiga i rosa och gult, med små söta bronsbeslag på... Det måste ha varit en syn! (Om det nu inte bandet har varit ett bälte som jag har bestämt mig för att jag kanske snarare tror.)

Vita handskar och gamla grejer gör mig knäsvag.

Sporren i fråga hade i alla fall precis passat till ett så nätt och fint band som det samtida bandet från London och kanske mitt egenvävda och något bredare också skulle funka. Jag fascinerades särskilt av den vackra femuddiga lilla "stjärnan" som egentligen är själva sporren, det man trycker in i hästens sida med sin häl för att få lite extra fart på fålen sin. Den är så välbevarad, nästan som att den skulle kunna snurra runt sin upphängning än idag. En vän som är arkeolog, menade att den typen av sporre med "stjärna" är supermodern under mitten på 1300-talet, men själv tror jag att jag har sett dem avbildade tidigare än så. Någon riddare eller annan kunnig  som törs uttala sig och ge oss bättre kunskap där? 

Nytillverkade sporrar av nästan samma modell, från armourandcastings.com, (som för övrigt verkar vara en väldigt spännande sajt!)

Ville bara visa hur remmarna sitter på den här typen av sporre, det är alltså en rem under foten ( i det här fallet den bredaste), och en som går över ankeln/foten fram. Det är möjligen den snarare, som inte är under foten, som man kanske kan tänka sig silkesvävd tror jag. 

Jag tog många fler bilder under besöket, men jag har inte kunskapen att kommentera dem egentligen. Hoppas på att kunna återkomma med mer när jag lärt mig mer om perodens rustningar och vapen och har något att relatera till. För er som är intresserade finns ungefär samma bilder fast med bättre kvalité i rustningsgalleriet hos Battle of Wisby här. (Och det är inte för sent att anmäla sig till ett event du INTE vill missa! Anmäl dig här!)

Specialvisning av Korsbetningsfynden för Battle of Wisby

I förrgår eftermiddag tog jag tåget till Stockholm och mötte upp ett gediget gäng nördar på Historiska Museet. Vi var inte så många, men det var bara en av flera små specialvisningar för gänget bakom sommarens jättearrangemang Battle of Wisby. Vi skulle få se fynden från Korsbetningen. De finns inte utställda i luläget, (även om en ny utställning med dem är under planering) så det blev till att göra ett besök i arkivet under museet.

Valdemarskorset - "Där fåren betar"- Korsbetningen.

Vaddå Korsbetningen?

Den 27 juli år 1361 stod ett stort slag utanför Visbys stängda stadsportar. Enligt samtida uppgifter stupade 1800 gutar mot en övermäktig dansk armé. Två dagar efter slaget öppnades stadens portar, staden råd tog emot den danske kungen som lät dem signera ett mycket välvilligt formulerat privilegiebrev.

 

De stupade begravdes skyndsamt på grund av sommarhettan i massgravar utanför ringmuren. En kort tid efter begravningarna restes ett minneskors för de fallna, och där på de snart grästäckta gravarna kom får att beta. (Därav namnet "Korsbetningen", tydligen.) Fem massgravar är kända. Av dessa blev en förstörd under 1800-talet, tre undersöktes av arkeologer i början av 1900-talet, medan en finns kvar outgrävd idag. Hittills har närmare 1200 skelett plockats upp tillsammans med mängder av rustningsdelar. (Bild och text ovan saxat från upptacksverigeshistoria.se)

Jag blev medbjuden till VIP-visningen av Maria som inte bara är min Carnisfadder, utan även en av arrangörerna bakom Battle of Wisby. Historiska museet är förresten en av projektets samarbetspartners, och det märktes verkligen hur förtjusta museipersonalen var över det. Vi blev uppmötta av en duktig guide/arkeolog som var otroligt glad att ha oss där, "som expertis", som hon sade. Jag tror hon menade Maria, eller kanske den duktige smeden Wilhelm som också var med, men jag valde att ta åt mig lite ändå, jag också ;-). Jag gillade verkligen guidens inställning när hon sade:

"Jag har nycklarna, jag tar fram det ni vill se. Var ska vi börja?"

Jag måste erkänna att jag alltid har trott att när folk refererar till "Wisbyharnesk" så är det något specifikt, eller i alla fall en tolkning av något specifikt fynd. Under besöket i arkivet i förrgår förstod jag att det finns väldigt många "Wisbyharnesk" och att de kan vara ganska olika.

"Wisbyharnesk"?

Undrar hur tjock plåten var när rustningen var ny? Willhelm berättade att kan variera över rustningen, tjockare över hjärtat, till exempel. Men plåten luckras upp och blir liksom puffig och skör av att åldras, så den ser jättetjock och tung ut nu i förhållande till hur den måste ha varit tänkt från början. Ser ni så fint avrundade de bitarna som sitter längst ut på axeln är! Nu när jag tittar i efterhand på den här bilden så ser jag också fästpunkter för remmar och spännen i den vänstra kanten i öppningen fram. 

Holländsk plata?

Det här är i alla fall inte ett "typiskt Wisbyharnesk" om det finns något sådant. Den här platan ser annorlunda ut mot de övriga vi kikade på, färre och större plåtar med färre nitar. Det är stilistiskt sett bedömt som en  Holländsk plata och det roliga är att den har nio små fina bronsmärken. (Två är lösa och ligger i en ask bredvid.)  Av bronsbeslagen tror jag två är fleur de lys, två föreställer en enkel vapensköld prydd av tre fembladiga väldigt naiva blommor. Två är "pilgrimsmusslor" och två är vapensköldar prydda med en enklare ros av "Tudor-typ".

Några av bronsbeslagen.

 

Wisby 2.

När jag och Maria kom till harnesket som kallas Wisby 2 hojtade hon till förtjust, något i stil med "Åh, textilfragment, jag ser dem!" Jag förstod först inte alls vad hon menade, tyg är ju såklart alltid superintressant men Korsbetningsfyndern är inte kända för att innehålla så mycket i textilväg... Eller?

Wisby 2. Med textilfragment!

Men sen såg jag också. Ett tydligt tuskaftsmönster, helt trådrakt på lamellerna. Och det går in under nitarna på vissa ställen, och under det som jag inte kunde tolka som något annat än en nitad läderkantning längs den ena ärmhålan till höger i bild. Maria hade fått en förvarning av BoW-gruppen som varit där före oss, men ändå. Har vi sett rätt är det sensation. Tydligen finns inga tygklädda rustningar från den här perioden i Sverige, alls. Inte omtalade, inte som fragmentariska fynd (jo, här!) eller avbildade. Vi såg snart fler exempel på tygklädda rustningar och rustningsdelar.

Jag försöker föreställa mig varför man skulle vilja ha en tygklädd rustning:

• Det är snyggt!
• Det skramlar mindre?
• Det absorberar troligen fukt?
• Minimerar behov av att putsa plåt?
• Det avleder värme - slaget vid ringmuren skedde i sommahetta...

Det finns ju förstås alternativa förklaringar till varför rustningsdelarna tycks tygklädda. De här små platta lamellerna  är registrerade som benplåtar, men det ger jag inte mycket för. Vad det än är, när det gäller dessa är jag mer osäker. Tygfragmenten syns visserligen tydligt både på in- och utsidan, men framförallt på insidan. Det kan mycket väl vara så att metalloxider från plåten bevarat delar av tyget från den dödes dräkt medan han hade dessa på sig utanpå...

"Benplåtar" med tygfragment, mest tunn tuskaft - på skrådden?

I en massgrav kan kroppar, kläder och rustningsdelar förstås hamna huller om buller och ligga mot varandra lite hur som helst, så jag vet inte riktigt vad jag ska tro om slumpartade "avtryck" eller avsiktlig tygklädsel. Men jag känner att det är väldigt synd om de fina små textilfragmenten inte får någon uppmärksamhet alls, det är trots allt rätt ovanligt med medeltida textilfynd där man har en så klar bild över hur de hamnat på platsen och vad de använts till. Någon borde verkligen göra en ordentlig lageranalys, ta reda på vilken fibertyp, kanske färg och vävtekniker som använts, och sätta det i relation till var de suttit på kropp/rustning. De skulle kunna revidera och uppdatera (eller bekräfta) den bild vi har idag om medeltida dräkt i Sverige...

Jag hade tänkt skriva mycket mer om Korsbetningsfynden, men nu är det mitt i natten och jag är bara halvvägs. Jag får fortsätta med resten en annan dag, jag återkommer!

/ I.

(Jag har förresten lovat att hålla en kantvävningsworkshop under medeltidsveckan i BoW-lägret - stay tuned för mer info om det!)

Sömniga sömnadstankar.

Jag ska snart lägga ned dagens hantverkande, för jag är så himla trött. Jag har varit på museum idag, på vernissage av Upplandsmuseets nya utställning om Det Vävande Folket. (Bilder från utsällningen kommer kanske en annan dag.) Jag som just nu känner mig mer som en del av "Det Spinnande Folket" gick snart hem för att pyssla med mitt eget hantverk. Jag har kardat så att jag fått blåsor i händerna (vilket säkert säger mer om mina alldeles nya kardor än om mina händers tålighet, försöker jag intala mig) och spunnit på Lilla Blå hela kvällen. Det var lite trögt att komma igång, för jag har haft så mycket funderingar kring vad som ska bli nästa projekt nu.

I min spinnbok läste jag igår det självklara men för min del bortglömda rådet att man bör ha ett förkläde medan man spinner som är i en kontrasterande färg mot ullen man arbetar med, för att man ska se bra. Jag spinner svart ull nu, och i och med det såg jag genast ännu ett gott skäl att sätta igång och göra ett smockat eller broderat linneförkläde, såna som förekommer mycket i den Luttherska Psaltaren (The lutteral psalter?) från ca 1340. De är så himla fina, smock är superkul att sy och jag har varit sugen länge. Fast å andra sidan är de lite tidiga för den period jag helst återskapar, och massor av folk har dem redan och jag vill inte se ut som om jag försöker se ut som "alla andra". (En av dem som jag tycker lyckats jättebra med sitt smockade förkläde är Catrijn vanden Westhende och hon bjuder också på en tutorial, för dem som vill försöka själva.)

Stackars kvinna som måste båda spinna och mata fåglar samtidigt, och dessutom barfota! Men ett ovanligt tjusigt förkläde med någon sorts fyrfliksformer som är otroligt dekorativa. Bilden är från Lutherska Psaltaren.

Här har bildens huvudpersoner det betydligt bättre! Ett sådant här badkar MÅSTE jag bara ha och gärna ett sånt där tjusigt förkläde också, som betjänten har. Jag har redan en likadan klänning, bara resten kvar. Bilden är från Facta et dicta memorabilia.

Ja, det lutar åt att det blir ett förkläde av något slag i alla fall. Men som alltid är det lurigt med materialval, eller snarare vart får man tag på EXAKT det man vill ha? Jag har som tur är en mycket förstående man som stöttar mig i min hantverksbesatthet. Förklädesprojektet sponsrar han generöst med sitt eget dyrbara arvegods! Han har lovat att låta mig använda en del av ett handvävt linnelakan som hans mormorsmor vävt och sytt en gång. Det är lite grövre än linnetyger som går att köpa idag, utan att vara klumpigt och eftersom att det är tvättat och troligen kokt back in the days, är det otroligt tätt också fast ändå mjukt. Det kommer att bli perfekt, om jag bara kan ta mod till mig och sätt saxen i det... Det var alltså funderingar kring viken förklädestyp jag borde göra som höll mig från kardorna ett tag innan jag insåg att man kan tänka och karda samtidigt....Och sen kom blåsorna.

Textilarvet från makens mormorsmor. Mäktigt! Allra roligast vore om jag kunde göra ett smockat förkläde och ett annat, där den fina kanten kan få vara med som en vacker avslutning på förklädet i nederkant...

Men när jag väl kom igång med att spinna gick det som smort. Jag lyckades få ett lite jämnare garn den här gången, och jag är riktigt nöjd med att det gick bättre än igår. Det är tredje rullen jag hasplar av från Lilla Blå på lika många dagar och det känns som att jag fått blodad tand. Jag vill bara lära mig mer, kan knappt vänta på att få tillfälle att fråga någon som har bättre koll på spinnrockar och spånad! Mot slutet av rullen idag så krånglade pådragningen lite och jag lyckades väl inte riktigt lösa det på ett tillfredställande sätt. Jag hoppas på goda råd imorgon när jag ska träffa Adam, Sara och kanske Emma. Jag vet att tjejerna spinner, och jag tror Adam om i princip vad som helst, så det ska nog reda sig.

/ I.