Kantvävningsprojektet fortsätter - medeltida overlock?!

Medan Jessica var här och övade handsömnadsknep passade jag på att fortsätta provlappandet med olika kantvävsvarianter. Imorgon kommer nämligen min kära jourhavande syslöjdsfröken och vän Maria hit och vi ska planera vår Prologworkshop i just kantvävning. Och Maria ska lära sig kantväva, till att börja med. Men det fixar hon lätt!

Provlappshelvetet.

Idag testade jag fler Herjolfsnes-tekniker, bland annat en med bara två hål trädda i fyrhålsbrickorna. Den fungerade rätt bra och spar både garn och tid, om jag förstår den rätt. Om bara två hål är trädda i vaje bricka går det åt bara hälften så mycket varp som om man skulle ha alla hål trädda. Och eftersom att man vrider två kvartsvarv mellan varje inslag istället för bara ett, blir det lite luftigare mellan stygnen i tyget vilket spar tid.

Varp bara genom två av fyra hål. Tricksy!

Ett problem med att bara ha två brickhål trädda är att brickorna blir lite obalanserade. Kanske går det att öva sig till lite mer flyt där, och kanske hjälper det att ha fler brickor men i fynden verkar det vara mest två brickor som gäller.

 Jag får det ändå inte riktigt att se ut som på Herjolfsnesfynden, vilket känns frustrerande. Det är något jag inte fattar. På bilderna i Woven into The Earth och min nya Medieval Garments Reconstructed - Norse Clothing Patterns ser man att kantvävens varp lägger sig på plaggens rätsida, medan bara små stygn från inslaget syns på avigsidan, ibland med en eller två fyllnadstråder inunder. När jag kantväver hamnar väven liksom "utanför" tyget, och båda sidor av tyget får alltså de små stygnen från inslaget...

Här har jag på kortsidan av båda provlapparna använt fyllnadstrådar inunder stygnen, då blir det stadigare och binder i den övre lappen linnefodret lite bättre. På den undre gröna lappen har jag "säkrat" en sömsmån med kantväven och medan jag höll på slog det mig att det är nästan precis som en low-tech overlock! :-D Jag "sicksackar" fast med kantväv och låser ihop sömsmånerna vilket hindrar dem från att fransa upp sig...

/ I.

Konsten att "lägga på en rem" och andra handsömnadsknep.

Min kompis Jessica har varit här idag på en liten privatlektion i handsömnad. Jag började med att visa min favoritsöm, en specialare som med bara lite förarbete ersätter en massa olika sömmar och ger ett prydligt resultat om man vill fodra sitt syprojekt. Man börjar med att med stora stygn tråckla ihop foder och yttertyg på alla bitar. Man syr då ungefär 5 -6 cm från tygkanten runt om med respektive rätsida utåt. Tråckla gör man för att fodret inte ska dra sig annorlunda än yttertyget. I nästa steg viks alla sömsmåner in och pressas. Då är man glad att man tråcklat en bit in, så att man kommer åt att vika.

Jessica viker in sömsmån.

Sömsmånen pressas...

Tack vare att man tråcklat ihop foder med yttertyg som det ska ligga, innan man vek in sömsmånen kan ingenting dra sig som det annars lätt gör.

På bilden här nedan är resultatet av Jessicas första försök med min favoritsöm, sedan alla tråckeltrådar är borttagna. (Ja, vi sydde snörhål också, sen.)

Yttertyget ska synas på insidan och jag tycker att det blir så himla vackert! Stygnet går genom lager 2, 3 och 4. Det innebär att hon inte sticker ned nålen rakt igenom alltihop utan "hoppar över" det yttersta linnelagret 1 och istället går ned i  yttertygets två lager (2 och 3) och ut genom fodertyget (4) på "andra sidan". På den här skissen räknar jag med att hon börjar på vänster sida av tyget. Men när man har gjort första stygnet måste man naturligtvis göra om samma sak fast då från andra hållet.

Illustration av Emma Frost och Karin Edlund.

När detta upprepas bildas som ett fiskbensmönster av stygn längs med sömmen. Stygnen kan lämpligen placeras med ca 3 mm mellanrum och det är bra att fästa lite extra då och då om sömmen ska tåla hårdare påfrestningar. Syr man ett helt plagg med den här tekniken får man något som ser ut ungefär såhär:

När jag handsydde den här i somras använde jag de tekniker jag beskrivit idag och den blev helt klar på bara en dag (eller ja, en dag inklusive en natt... ;-)

Sedan testade vi en specialare, att sy med tyget spänt av en hjälprem. Det lärde jag mig för bara ett år sedan, men det har verkligen underlättat min handsömnad sedan dess. Jag tror att jag syr minst dubbelt så fort när jag "lägger på en rem"... Undrar om det är därifrån uttrycket kommer? Det skulle inte förvåna mig!

Jessica syr snörhål och remmen hjälper till att hålla tyget spänt.

Vi satte en tving på bordskanten och knöt ett stadigt bomullsband runt den. Sedan fäste vi bandet med en nål i Jessicas provlapp. Då kan hon lättare hålla tyget spänt medan hon syr och får både bättre kontroll på tyget och effektivare handrörelser vilket leder till att hon kan sy snabbare. Superlätt!

Min duktiga elev lägger på en rem!

 / I. 

Mer nålbundna strumpor.

Som om det inte var nog med nålbundna strumpor i mitt senaste inlägg, kommer det här några till. Jag vill dela med mig av några bilder på ett par som min vän Elin gjort. Jag fick se dem när jag var på syslöjdsträff på Kalmar nation i tisdags och fastnade för den vackra färgsättningen. Inspiration! Jag älskar ullens naturliga grå nyanser, och vissa färger särskilt framhäver dem så vackert, som de gula och gulbruna kontrasterna här.

Så himla snygga!

Jag har hört från flera olika håll att den här tekniken för att göra häl, ska vara optimal. Jag måste lära mig!

När jag gör randiga strumpor brukar jag använda två nålar samtidigt, och alltså binda två varv "på en gång". Då blir det som två spiraler som växer fram jäms med varandra, och det blir inga skarvar där två färger möts eller byts. Jag har ingen bild vad jag minns av hur det ser ut medan man jobbar, men fördelen med det är att det är så lätt att se att strumporna växer på lika mycket och att de alltså blir lika stora. Man behöver inte räkna så noga och för mig är det en STOR fördel...

De här är nog mina favoritstrumpor!

Garnet till de här köpte jag på Birka förr-förra året när jag bodde där under en vikingamarknad. Där var två kvinnor som färgade på plats över öppen eld och jag köpte på mig flera famnar garn för att jag tyckte så mycket om de här eldsjälarna, garnerna och hela deras koncept. Dessa är färgade med björklöv som ger gult och ljung som ibland ger grönt, med vissa betmedel och framförallt på grått garn. Färgerna får mig alltid att tänka på en av mina favoritefterrätter, citron- och limepaj med maräng.... Mmm! ;-)

Och apropå citron - jag  har ett hett tips eller två till alla er som också nålbinder och valkar era saker med såpa.

Såpa med citrondoft! Underbart till både städning och valkning!

Träverktyget som står lutat mot flaskan är en fantastisk sak som jag köpt från Sätergläntans butik. Jag kommer inte ihåg alls vad de menade att den skulle användas till men det var något helt annat än jag trodde i alla fall. När jag fick syn på det här lilla verktyget såg jag direkt att det skulle underlätta valkning av nålbundna saker.

Det liknar precis en miniatyr av en "vadmalsdragare" som jag använde till min hemvävda vadmal en gång i tiden. Den var kanske en meter lång, 40 cm bred och gjord av en stor trädstam med liknande tandning utsågad grovt. Dragaren hade tre stora handtag på ovansidan som (minst) tre personer stod och drog i fram och tillbaka. Tyngden och friktionen får det fuktiga ylletyget som ligger i press därunder att valkas. Handtag är alltid en bra grej, det spar otroligt mycket energi och ger större precision på de flesta verktyg. Min lilla valkningsmojäng fungerar otroligt bra och gör valkningen både snabbare och roligare. Jag hittar inte min lilla "valkdragare" på butikens hemsida nu, men det går säkert att kontakta dem om man vill köpa en.

"Valkdragaren" in action.

Imorgon kommer Jessica hit och vi ska gå igenom lite basic-sömnad och se om vi kan göra ett bra grundmönster till henne. Och hinner jag ska jag påbörja lilla Signes strumpor. Min bästa kompis dotter ska åka med på lajv, och eftersom hon bara är drygt ett och etthalvt, växer så det knakar och ganska sällan kommer iväg på dylika äventyr vill inte hennes föräldrar köpa riktiga lajvskor åt henne. Men de har beställt ett par nålbundna strumpor som rejält valkade och försedda med lädersula nog ska duga som skodon en kort stund åt fröken. Jag ska göra dem i hennes älsklingsfärg och hoppas verkligen att hon kommer att tycka om att ha dem på sig!

Nåväl. Det är lördagkväll och slutskrivet.

Nu ska jag faktiskt ta ett bad innan det är dags att snöra på sig korsetten och bege sig iväg till Peters födelsedags-cockatilparty.

/I.

Strumpor, strumpor, strumpor.

Idag fick äntligen Ingelis nålbundna blå strumpor flytta hem till henne. De blev klara för länge sedan, som nog syns på bilden. Jag gjorde dem medan jag låg hemma i lunginflammation i höstas under två månader. (Attans vad det var bra för hantverksproduktionen att inte kunna eller orka röra sig ur fläcken på dagarna!)

Jag gillar dem verkligen och passade på att fotografera dem en sista gång tillsammans med ett par gröna som blev klara idag på morgonen, och ett par röda som jag avslutade för några veckor sen.

Ljuvlig grön nyans tycker jag. Garnet är från Uppsalafår och lär vara växtfärgat, men jag vet inte med vad. Inte helt lätt att få fram grönt utan att överfärga med något annat.

Samma sorts garn i dessa, som ska vara krappfärgade.

Nålbindning tillhör ett av de hantverk jag märkt rätt stor efterfrågan på, på senare tid. I höstas höll jag  workshops på symässan löpande under tre dagar och intresset där var enormt, men ändå svalt jämfört med vad jag känner på andra håll och det gör mig så glad. Många vill lära sig, många vill beställa och jag har fullt upp med att hinna leverera. De gröna och röda strumporna här är redan tingade, och jag sålde ett par knähöga röda strumpor förra helgen.

Om det inte syns, så är det en 50-cm:s mätsticka som ligger bredvid för att ge en uppfattning om längden.

De här knähöga röda har jag haft ett lite kluvet förhållande till. Jag förälskade mig i garnet som är  av  en riktigt lyxig kvalité, handfärgat (inte växtfärgat) och otroligt mjukt och fint. Men härva nummer 2 som gick åt var mycket kraftigare flammig än den första, så det blev som små fläckar av mörkare rött på skaften. Så blir det med nålbindning och man får väl förlåta strumporna för det helt enkelt. Men jag har aldrig helt försonats med dem för att det inte blev som jag tänkt och grämt mig över den stora arbetsinsatsen som gick åt fastän jag inte blev nöjd. Jag har inte sett någon lösning på det hela, utan strumporna har bara legat och myst i en korg här hemma. Fram tills nyligen.

För ett tag sedan träffade jag min kära svärmor som ville prata ull med mig. Hon hade nämligen fått hjälp att tvätta sina läckra knähöga mönsterstickade Odd Molly-strumpor på ullprogrammet, och de krympte. Jag fick förklara att en gång krympt, för alltid krympt och till sist gick hon med på att det inte skulle gå att "tänja ut" de dyra designerstrumporna till någon vettig storlek igen. När jag började prata om återbruk och möjligheten att göra om dem till ett par riktigt tjusiga armvärmare istället skickade hon med mig dem hem. Tack snälla rara! (Ja, en annan dag få ni kanske se hur Odd Molly-strumporna blev i sitt kommande nya liv, som armvärmare...)

"Imagine the fire" står det broderat uppe vid kanten. Jodå.

Hon har verkligen stil, min svärmor. Och en känsla för material och kvalité. I hennes garderob är det  mycket Gudrun Sjöden, ull och siden och etno. Jag tog därför med mina knähöga rödafläckliga nålbundna strumpor till henne och när hon provat vägrade hon ta dem av sig igen. Rött är hennes älsklingsfärg och hon älskar dessutom allt som är brokigt men ändå mjukt. Så lättsålda var de,  till rätt person. Det är alltid en skön känsla när ens hantverk hittar ett bättre hem!

/I.

Att spinna är inte som att cykla...

Idag när jag kom hem från min spinningträning tänkte jag att jag stör mig jättemycket på de som säger att de ska "iväg och spinna" när de egentligen ska till gymmet och cykla. Nästan lika mycket stör jag mig på dem som säger att de "har testat såndär spinning" och menar att de på en vikingamarknad testade att tappa en slända i marken några gånger. Spinning som man tränar heter spinning. Spånad heter spånad. Basta! Men sen tänkte jag, att det faktiskt inte har blivit mycket spånad för mig på länge. Bara spinning. Kanske man skulle...?

Saken är den att jag i åratal levt i föreställningen att eftersom jag spann rätt mycket förr i världen skulle det inte vara någon match att börja igen. Bara en fråga om att friska upp minnet, jag har tänkt att det  liksom sitter i ryggmärgen. Men allvarligt talat, jag spann en del när jag gick mitt första år på Bäckedal. Det är tio år sedan i år och jag spann inte särskilt mycket på spinnrock ens då utan hellre med lända. Men i höstas fick jag ett ryck och skaffade jag en begagnad spinnrock. Den har inte blivit använd förrän nu.

Stackars spinnrocken ser alldeles tandlös ut när den saknar två ekrar...

Inspirerad av Emma som skaffade spinnrock samtidigt som jag och som hunnit åstadkomma en massa tjusiga saker med det garn hon spunnit satte jag igång. Jag föreställde mig en nålbunden mössa i eget garn, kanske vantar också. Jag kunde riktigt känna hur mysigt de skulle värma, hur stolt jag skulle vara... Full av tillförsikt satte jag igång, med god eller i alla fall entusiastisk hjälp av två experter. Katterna ville väldigt gärna också spinna, nämligen...

  
Tyvärr märke jag efter en stund ett antal nedslående saker. För det första är det inte samma sak det här med att kunna spinna, som med att kunna cykla. Inte "har man en gång lärt sig..." Det kändes verkligen inte så i alla fall. Möjligen med lite eller snarare rätt mycket övning, blir jag bättre. För det andra var spinnrocken i mycket sämre skick än jag trott. Det är riktigt sorgligt, för jag tror inte att jag kommer att kunna laga den. Det är en sak att stadga upp ekrarna i hjulet och pilla tillbaks dem som lossnat, men själva navet hade en rätt ordentlig spricka.

Knepigt att laga. Sorgligt.

Ja, det blev till att tänka om. Jag hade ju kardat en hel korg med små prydliga kardflor av härlig guteull som jag sorterat och tvättat och torkat och donat med, och sparat för just det här tillfället. Fram med släntan!

Stella är inte heller så van att spinna på slända. Hon jagar hellre ulliga dammråttor.

Nå. Själva resultatet av dagens spånadsmöda törs jag faktiskt inte visa upp. Men jag försökte, och jag ska försöka igen. Det gick faktiskt mycket bättre med sländan, och det kändes riktigt bra. Imorgon är en ny dag, och om det inte blir någon spånad så blir det i alla fall leverans av ett par tjusiga nålbundna sockar som blev färdiga för länge sedan. Hoppas att de passar!

/I.

Nybankat bälte och Lajvsveriges Dräktpris.

Till förra helgens lajv bankade jag även ihop ett nytt bälte som jag blev väldigt nöjd med. Jag har gjutit en del av ströningarna själv i sandform hemma, samt ägnat mig åt att prägla lite tjusigare kanter på remmen. Att ägna lite extra uppmärksamhet åt kanter, det ger mycket för helhetsintrycket oavsett vad man slöjdar i/med/på tycker jag.

Ett snyggt bälte gör otroligt mycket för en dräkt!

Symetri är viktigt, liksom att längden på bälte är anpassad till överplaggets längd.

Sedan gillar jag genomtänkta kontraster, som här. Men jag lägger in en brasklapp om medeltidsmänniskans möjligheter att rödfärga läder, dock. Jag vet att det står om läderinfärgning i Pritchard's Dress Accessoires och får återkomma om det.

Sedan har jag fått anledning att ta nya fina bilder på en struthätta jag sydde i somras. Jag har nämligen tävlat med den i Lajvsveriges dräktpristävling, i kategorin "Bästa textilhantverk". Idag fick jag äntligen besked om hur det gått. Jag vann faktiskt! Härligt, för priset är ett presentkort på 1000:-, som gäller för tyg hos Korps Handelsbod Och tyg, det gör ju jag av med en del, så det kommer nog väl till pass! 

Mönster
Mönstret till hättan är till formen inspirerat av ett Londonfynd (1300-tal), men jag har valt bort kilarna för att få ett renare formintryck.

Sömnad
Yttertyget är en vejdeblå yllekypert från Handelsgillet och fodret är ett mjukt och ofärgat men i varpen blekt råsiden, diamantkypert från Svarta Katten. Hättan är helt handsydd med ofärgad vaxad lintråd och sammanfogad med en ålderdomlig teknik där en enda söm både fållar och binder samman foder och yttertyg. I kanterna runt om hättan är yttertyget vikt om fodret och nedsytt över en egenfärgad indigoblå sländspunnen snodd för att få en jämn och stark övergång. Dessutom avslutas hättan med en brickbandsvävd kantväv där det blå garnet är egenhändigt färgat. Väven är gjord med sex små hornbrickor och inslaget är i det indigofärgade garnet, som smälter väl ihop med yttertygets färg och gör infästningen nästan osynlig. Kantvävens skarv sitter mitt bak och döljs vanligtvis av strutens fall.

Jag är riktigt nöjd med hur kantväven i rött och blått runt hättan blev.

Knappar
I stället för att sy knapphål har jag kommit på att man kan låta bli att fästa kantväven med jämna mellanrum, så att det har bildats öppningar för knapparna. Knapparna är i sin tur instuckna mellan tygkanten och kantväven och hålls på plats på baksidan med snodd av egengarvat sämskskinn. Detta för att knapparna ska kunna tas loss om man vill byta dem eller behöver tvätta hättan. Knapparna är köpta , men valda med omsorg för att färgen på de röda granaterna ska passa till det röda i kantväven.

Struten
Fodret går inte ner hela vägen i struten, vilket gör att struten är sluten. Längst ut i struten har jag sytt in två små hemgjutna tennknappar för att ge lite tyngd och det rätta fallet. Den kan med en god sving även användas i självförsvar om någon beundrare skulle bli för närgången...

Såhär glad och stolt blev jag över att vinna!

Robin Hood och nya 1300-talsjackan

Idag bjuder jag på alldeles nytagna bilder av min senaste 1300-talsjacka. Möjligen skulle man kanske säga rätt sent 1300 eller tidigt 1400, med tanke på att den har en tvärgående söm, nedanför midjan. Mönstret gjorde jag efter en grundtoille vi hade sedan tidigare sömnadsprojekt, helt efter Olles mått. 

Ögonens färg ton i ton mot jackans tyg. Snygging!

Jackan är handsydd i ett tunt och lätt grafitgrått kamgarnsylle. Jag valde att fodra med en grov linnecanvas för att få den rätta stadgan. Färgen är tänkt att ge Olles karaktär, en överarkivarie, den rätta stela och byråkratiska looken.

Sedan tänkte jag bjuda på några bilder av min egen jacka i samma stil, som dock saknar midjesöm men i gengäld har fler och ännu snyggare knappar. ;-) Jag sydde den till sommarens medeltidsvecka men har inte kommit mig för att fotografera den riktigt ordentligt än. Håll till godo!

Hur kan man missa varifrån inspirationen till den här dräkten kommer?!

Notera de tjusiga matchande nålbundna strumporna i växtfärgat garn.

Det var många som undrade vad jag hade för källor på den här dräkten i somras under Medeltidsveckan. Egentligen tycker jag att det är lite konstigt för det är ganska klockrent 1360-1370  och dessutom en solklar Robin Hood, som kanske egentligen var min främsta inspirationskälla... Vad tycker ni?

Det var allt från Sherwoodskogen, slutet gott, allting gott!

/ I.

Kantväv och kärlek till Överhogdalsbonaderna.

Idag har jag varit på en välbesökt garnteknikworkshop/syjuntakväll på Kalmar nation som min vän Maria håller i. Jag passade på att träna lite kantvävningstekniker och klura på hur man bäst lär ut detsamma. Om en månad ska jag och Maria hålla en workshop i kantvävning på lajvkonventet Prolog tillsammans, så vi jobbar på utformningen av den.

För mig är det helt normalt att ha nålen med inslagstråden på i munnen då och då, för att få händerna fria till vävningen.

Jag har läst på lite i boken som jag nämnde i mitt senaste inlägg, om kantvävningen på Herjolfsnesfynden. Inspirerad av dem ville jag testa att ha fyllnadstrådar av samma garn som varpen på fodersidan/insidan av vävprojektet. Jag tänkte att det skulle vara svårt att hålla reda på de extra trådarna, men det var inte så farligt. Vi har en massa idéer för saker vi vill göra med workshopen, men det ska jag berätta mer om en annan gång.

Bra teknik för att fålla, kanta eller fästa samman foder och yttertyg!

På väg till Kalmar nation råkade jag gå förbi en bokhandel och insåg att jag missat bokrean helt i min iver att slippa jobba under/med bokrean (det kan vara en totalt utmattande upplevelse, och inget jag kan rekommendera om alternativet är att vara hemma och läsa böcker istället, eller hantverka...). I alla fall - jag snubblade på en bok som jag visste att jag måste ha när jag första gången fick höra talas om den för några veckor sedan. 

 

 

Kärleken till och fascinationen för Överhogdalsbonaderna tog för min del sin början för 10 år sedan när jag kom till Sveg första gången för att gå på Bäckedal Folkhögskola. Där fanns den fantastiska läraren Ellinor Sydberg som vävt de otroligt vackra och välgjorda rekonstruktioner av bonaderna, som nu ställs ut på ett minimuseum i själva Överhogdal, om jag förstår saken rätt. (Själva orginalbonaderna kan man se på Jamtli.)

Bonaderna hittades av en slump för 100 år sedan i den lilla byn Överhogdal i Härjedalen, undanslängda i ett härbre, ett gammalt uthus. En bit av en bonad hade blivit utklippt till ett docktäcke, men i övrigt var de i mycket gott skick. Motiven är mytiska och suggestiva med livsträd, hallar, beridna krigare och vad som tolkats som tidiga kyrkor... Extra häftigt är att färgerna på de 1000-åriga vävnaderna är så välbevarade! Det snärjvävda mönstret lyser vackert krapprött och vejdeblått, nästan som om det vore nyfärgat. Själv tycker jag att de mycket väl kan mäta sig med den internationellt välkända Bayeux-tapeten, som ska vara några år yngre och bara därför inte riktigt lika cool enligt mig... Jag ser verkligen fram emot en hel del spännande läsning framöver!