Brudklänningen i slutfas.

Jag är glad att jag kan säga att jag börjar bli klar med brudklänningen. Inte glad för att det skulle vara svårt eller stressigt eller så, men glad för att det ska bli skönt att få överlämna klänningen till bruden. Jag hoppas och tror att hon ska bli nöjd! Jag ska sy på ärmar imorgon, och sedan är det bara att pressa sömmar en sista gång, fålla och leverera. Skönt att vi hinner prova en sista gång, och rätta till allt efter brudens eventuella synpunkter om det mot förmodan skulle behövas.

Prinsessan Tuvstarr.

 

Förresten ångrar jag nästan att jag lovade att inte publicera några nakenbilder i min blogg på den blivande bruden, för när hon var här på inprovning senast för en vecka sen ungefär såg jag hennes vackra tatueringar. Linnea har bland annat John Bauers mest klassiska Tuvstarr-scen tatuerad i gråskalor över hela ryggen. Det var så vackert att jag tappade andan, men det får ni inte se! ;-) I alla fall inte utan klänning på, för en del av träden i bakgrunden kommer kanske att synas i nacken på klänningen, om hon inte väljer att bära håret utsläppt, som Tuvstarr själv.

Sidenkantningen nålas med typ hundra extratunna knappnålar.

Resultatet! Nu saknas bara silverpossamenten som ska sitta på sidenkanten.

Vad som har varit utmaningen hela vägen med det här projektet är framför allt att behålla den vita klänningen vit, medan jag jobbar. Jag har fått dammsuga och torka golvet i hela vår stora trea varje dag jag ska sy, eftersom släpet oundvikligen faller i golvet med ojämna mellanrum. Det hade jag kanske inte räknat med, när jag prissatte min arbetsinsats med klänningen! ;-) Men det är då man är glad att klänningen är i ett fint och relativt smutsavvisande ylle som uppför sig snällt och inte tycks ta åt sig "torr" smuts.

Jag har även fått påminna mig själv förvånansvärt många gånger att inte äta choklad medan jag syr. Dels för risken av spill och kladd, men framförallt eftersom alla knappnålar någon gång passerar mina läppar, sömmerskans nödvändiga "tredje hand"... Egentligen är väl både godisätandet och nålsmaskandet ovanor man borde vänja sig av med helt, det finns för nålarnas del enkla lösningar i form av handledsnåldynor som borde kunna lösa problemet. Jag har en fin som fungerar utmärkt, men det är liksom kortare väg till munnen hela tiden...

Till mitt ringa försvar gällande mina ovanor har jag bara det att jag under denna relativt okomplicerade sömnadsövning passat på att träna att sy all handsömnad med fingerborg som en duktig flicka. Snart brakar sömnadshysterin loss på allvar nämligen (kära Linnea, din brudklänning är min uppvärming, alls inget stort besvär!) med sommarens lajv. Då brukar jag gå med blodiga fingertoppar fram till hösten, så mycket syr jag. Men man får inte blöda på brudklänningar, så jag tänkte att det var ett bra tillfälle att öva in en vana som kan spara mig mycket lidande framöver och dessutom skyddar Linneas klänning.

Snart färdig, bara ärmar och fåll kvar.

Det syns bara svagt här på bilden nedan, men vissa av sömmarna i ryggen är markerade med en dubbelvikt paspoalremsa i samma "champangefärgade" sidentyg som halsringningen, för att framhäva Linneas underbara kurvor och bli lite av ett blickfång i kyrkan när hon står med ryggen mot alla bröllopsgäster. 

Rygg med släp och osynligt blixtlås.

Med brudens samtycke valde jag efter moget övervägande att sy i ett blixtlås i ryggen. Det känns skönt för mig eftersom att det är praktiskt och går relativt fort, men framförallt eftersom att det då blir tydligt att jag med den här klänningen inte tänker mig någon form av tolkning av vikingatida dräkt. Men i min vision och absolut i slutändan, när även dekorationerna i form av silverpossamentarbeten är på plats, då är jag säker på att klänningen kommer att ge de rätta "vikingavibbarna" för brudparet som utformat den tillsammans med mig.

Hoppas kunna visa bilder på den färdiga klänningen mycket snart!

/ I.

Mer korsbetningsfynd.

Nå, var var jag? Jag skulle berätta mer om mitt besök på Historiska och Korsbetningsfynden.

Jo, en liten, liten del av kvarlevorna från de som stupade vid korsbetningen ligger idag fint på rosa silkespapper i ett specialkonsturerat skåp nere i Historiska museets källararkiv där luftfuktigheten regleras noga för att försöka bevara dem så bra som möjligt. Den här mannen har haft tur och får ligga i skåpet på en VIP-plats, förmodligen för att han har en så välbevarad huva på sig. Vilket dilemma förresten - för den som ska välja vad som är mest intressant att bevara/konservera - mänskliga kvarlevor med intressant osteologiskt material eller textil (avtryck eller riktiga fibrer), eller metall!?

Tänk att tillbringa evigheten på silkespapper i ett skåp...?

Det mesta ligger huller om buller osorterade i kartonger, utanför skåpet. Resurserna räcker inte till för det, bara från korsbetningen finns hundratals lådor med blandat benmaterial. 

 

Samma kranium ovanifrån, med den nätta ringbrynjehuvan.

Äntligen fick jag se en riktigt fin nitad medeltida brynjehuva! Precis en sådan här gjorde jag (fast med fjäderstål och inga nitar, så det är förstås inte "precis samma") en gång för jättelänge sedan. Tyvärr har jag den inte kvar, annars hade jag kunnat visa de båda bilderna sida vid sida, formen och tekniken bortsett ifrån nitarna är samma. Men jag och Maria intresserade oss mest, måste jag erkänna, för de textilavtryck vi kunde skymta under huvan, samt utanpå.

Framförallt inom det markerade området ser man tydligt en fin yllekypertstruktur.

Man kan förstås inte säga säkert, i alla fall inte i just det här fallet, om det är så att mannen haft en mössa på sig, eller om det var en struthätta eller något helt annat han hade ovanpå ringbrynjehuvan. Men det går att se att samma textilmönster, en fin yllekypert, omger skallen på flera ställen, så någon form av huvudbonad utanpå brynjehuvan har han absolut haft. Vi såg också tecken på en tunnare och finare tuskaftstruktur innanför huvan, mellan kranium och brynja, men jag lyckades inte få någon tydlig bild på det. Att han haft något direkt under brynjehuvan är inte alls underligt, men det kändes speciellt att få se det, nästan som om vi fick veta något hemligt och privat om vad han haft närmast kroppen i dödsögonblicket...

Eftersom vår guide frågade oss vad vi ville se var jag inte för blyg för att be om en titt på söljor och spännen (ja, dräktrelaterat det också, men jag fick ju önska!). Jag visste att det skulle finnas mycket att titta på, och hoppades på att genom att få kika på dem få någon sorts lätt stilistisk överblick. 

En av många, många lådor med nästan likadana spännen.

Och det stämde, det fanns massor att titta på! Vår guide skrattade lite åt mig på ett liksom varmt sätt och sade att hon tyckte att det var på tiden att någon intresserade sig för dessa också, tydligen tycker "de flesta" (vilka det nu är?) att de här små lådorna med hundratals ringspännen är tråkiga och ointressanta. Men guiden berättade också att museet överväger att ha denna mängd spännen med i sin kommande utställning om Korsbetningen för att representera den "lilla människan" i sammanhanget, de många "vanliga män", bönder, gamla och unga som inte var soldater men som ändå dog den 27:e juli 1361, för att försvara de sina. En god tanke, tycker jag.

Ett av få spännen som stack ut från mängden. Brons.

Det lilla "dubbelspännet", ganska vanligt i återskapandesammanhang, eller vad säger ni?

Däremot tycker jag såklart INTE att spännena är tråkiga bara för att det finns många av dem och de inte är av typ guld och silver. Nej, just därför intresserar de mig. De har en hel del att säga om både människa och dräkt, och att det finns mycket av dem är ju bara en fördel då. De två bilderna ovan tog jag med för att visa några av de få undantagen från "ringspännestypen" som våldsamt dominerade bland spännena. Jag såg inte ett enda av de klassiska nätta små spännen med en liten spets på "bågen" som är så "typiska" för 1360-tal, enligt många av dagens återskapare.

Nytillverkade spännen från Medieval Design.

Det var i alla fall min uppfattning, fram tills den där dagen på Historiska Museet nyss, det här med att "spetsigt" är supertypiskt för sent 1300-tal. Jag beställde därför modell F från Medieval Design, för mitt vävda bälte nyligen. Men det verkar som om man gör det lite för enkelt för sig om man tänker så, angående formen alltså...  De flesta av de gotländska spännena är av en grövre typ, mer som modell A. Och lejonparten verkar vara smidda, inte gjutna i brons. Men apropå mitt vävda bälte - enligt Textiles and Clothing 1150 -1450 kan det också tänkas vara ett sporrband. 

En "godislåda" med utvalda extra spännande saker!

Så när jag fick syn på den här fina sporren, måste jag så klart ta en närmare titt. Jag använde bara sporrar någon enstaka gång på den tiden jag var en liten hästtjej på "15 vårar" som man sade då... ;-). Jag tyckte nog inte att det skulle behövas, liksom. I alla fall hade jag bara en vag idé om hur banden skulle behöva se ut och var de sitter på ett par sporrar. Det kittlar min fantasi att tänka mig en person som gått (eller ridit, för all del) på Londons gator under det sena 1300-talet, och kanske burit silkesbrickvävda sporrband, randiga i rosa och gult, med små söta bronsbeslag på... Det måste ha varit en syn! (Om det nu inte bandet har varit ett bälte som jag har bestämt mig för att jag kanske snarare tror.)

Vita handskar och gamla grejer gör mig knäsvag.

Sporren i fråga hade i alla fall precis passat till ett så nätt och fint band som det samtida bandet från London och kanske mitt egenvävda och något bredare också skulle funka. Jag fascinerades särskilt av den vackra femuddiga lilla "stjärnan" som egentligen är själva sporren, det man trycker in i hästens sida med sin häl för att få lite extra fart på fålen sin. Den är så välbevarad, nästan som att den skulle kunna snurra runt sin upphängning än idag. En vän som är arkeolog, menade att den typen av sporre med "stjärna" är supermodern under mitten på 1300-talet, men själv tror jag att jag har sett dem avbildade tidigare än så. Någon riddare eller annan kunnig  som törs uttala sig och ge oss bättre kunskap där? 

Nytillverkade sporrar av nästan samma modell, från armourandcastings.com, (som för övrigt verkar vara en väldigt spännande sajt!)

Ville bara visa hur remmarna sitter på den här typen av sporre, det är alltså en rem under foten ( i det här fallet den bredaste), och en som går över ankeln/foten fram. Det är möjligen den snarare, som inte är under foten, som man kanske kan tänka sig silkesvävd tror jag. 

Jag tog många fler bilder under besöket, men jag har inte kunskapen att kommentera dem egentligen. Hoppas på att kunna återkomma med mer när jag lärt mig mer om perodens rustningar och vapen och har något att relatera till. För er som är intresserade finns ungefär samma bilder fast med bättre kvalité i rustningsgalleriet hos Battle of Wisby här. (Och det är inte för sent att anmäla sig till ett event du INTE vill missa! Anmäl dig här!)

Små glädjeämnen.

Skön handsömnad i ylle, manskläder till mig inför slagfältsdöden under Battle of Wisby.

Krappröda hosor till min ljusgröna jacka/"tröja" är på gång. Målet är vad jag kallar "morotslooken" med ljusgrön blastig överdel och morotsröda smala ben i tighta hosor.

Snart lajv igen. Ödesväv comming right up!

Första mönsterskisserna på Linneas brudklänning.

The first cut is the deepest. Det tog ett tag innan jag vågade sätta saxen i brudklänningstyget.

Fodret tar form. Lustigt nog visade sig yllet vara lite genomskinligt vid en andra kontroll, varför jag har fått sy på en hellång kjoldel på livfodret.

Ny fin STOR bokhylla till hantverks- och arkeologiböckerna.

Öppen sömnadskväll hemma hos mig efter min sista tenta för terminen imorgon.

Historiska Rum vill sälja mina små exklusiva silkeskantvävda brokadpåsar under medeltidsveckan! Hurra!

Specialvisning av Korsbetningsfynden för Battle of Wisby

I förrgår eftermiddag tog jag tåget till Stockholm och mötte upp ett gediget gäng nördar på Historiska Museet. Vi var inte så många, men det var bara en av flera små specialvisningar för gänget bakom sommarens jättearrangemang Battle of Wisby. Vi skulle få se fynden från Korsbetningen. De finns inte utställda i luläget, (även om en ny utställning med dem är under planering) så det blev till att göra ett besök i arkivet under museet.

Valdemarskorset - "Där fåren betar"- Korsbetningen.

Vaddå Korsbetningen?

Den 27 juli år 1361 stod ett stort slag utanför Visbys stängda stadsportar. Enligt samtida uppgifter stupade 1800 gutar mot en övermäktig dansk armé. Två dagar efter slaget öppnades stadens portar, staden råd tog emot den danske kungen som lät dem signera ett mycket välvilligt formulerat privilegiebrev.

 

De stupade begravdes skyndsamt på grund av sommarhettan i massgravar utanför ringmuren. En kort tid efter begravningarna restes ett minneskors för de fallna, och där på de snart grästäckta gravarna kom får att beta. (Därav namnet "Korsbetningen", tydligen.) Fem massgravar är kända. Av dessa blev en förstörd under 1800-talet, tre undersöktes av arkeologer i början av 1900-talet, medan en finns kvar outgrävd idag. Hittills har närmare 1200 skelett plockats upp tillsammans med mängder av rustningsdelar. (Bild och text ovan saxat från upptacksverigeshistoria.se)

Jag blev medbjuden till VIP-visningen av Maria som inte bara är min Carnisfadder, utan även en av arrangörerna bakom Battle of Wisby. Historiska museet är förresten en av projektets samarbetspartners, och det märktes verkligen hur förtjusta museipersonalen var över det. Vi blev uppmötta av en duktig guide/arkeolog som var otroligt glad att ha oss där, "som expertis", som hon sade. Jag tror hon menade Maria, eller kanske den duktige smeden Wilhelm som också var med, men jag valde att ta åt mig lite ändå, jag också ;-). Jag gillade verkligen guidens inställning när hon sade:

"Jag har nycklarna, jag tar fram det ni vill se. Var ska vi börja?"

Jag måste erkänna att jag alltid har trott att när folk refererar till "Wisbyharnesk" så är det något specifikt, eller i alla fall en tolkning av något specifikt fynd. Under besöket i arkivet i förrgår förstod jag att det finns väldigt många "Wisbyharnesk" och att de kan vara ganska olika.

"Wisbyharnesk"?

Undrar hur tjock plåten var när rustningen var ny? Willhelm berättade att kan variera över rustningen, tjockare över hjärtat, till exempel. Men plåten luckras upp och blir liksom puffig och skör av att åldras, så den ser jättetjock och tung ut nu i förhållande till hur den måste ha varit tänkt från början. Ser ni så fint avrundade de bitarna som sitter längst ut på axeln är! Nu när jag tittar i efterhand på den här bilden så ser jag också fästpunkter för remmar och spännen i den vänstra kanten i öppningen fram. 

Holländsk plata?

Det här är i alla fall inte ett "typiskt Wisbyharnesk" om det finns något sådant. Den här platan ser annorlunda ut mot de övriga vi kikade på, färre och större plåtar med färre nitar. Det är stilistiskt sett bedömt som en  Holländsk plata och det roliga är att den har nio små fina bronsmärken. (Två är lösa och ligger i en ask bredvid.)  Av bronsbeslagen tror jag två är fleur de lys, två föreställer en enkel vapensköld prydd av tre fembladiga väldigt naiva blommor. Två är "pilgrimsmusslor" och två är vapensköldar prydda med en enklare ros av "Tudor-typ".

Några av bronsbeslagen.

 

Wisby 2.

När jag och Maria kom till harnesket som kallas Wisby 2 hojtade hon till förtjust, något i stil med "Åh, textilfragment, jag ser dem!" Jag förstod först inte alls vad hon menade, tyg är ju såklart alltid superintressant men Korsbetningsfyndern är inte kända för att innehålla så mycket i textilväg... Eller?

Wisby 2. Med textilfragment!

Men sen såg jag också. Ett tydligt tuskaftsmönster, helt trådrakt på lamellerna. Och det går in under nitarna på vissa ställen, och under det som jag inte kunde tolka som något annat än en nitad läderkantning längs den ena ärmhålan till höger i bild. Maria hade fått en förvarning av BoW-gruppen som varit där före oss, men ändå. Har vi sett rätt är det sensation. Tydligen finns inga tygklädda rustningar från den här perioden i Sverige, alls. Inte omtalade, inte som fragmentariska fynd (jo, här!) eller avbildade. Vi såg snart fler exempel på tygklädda rustningar och rustningsdelar.

Jag försöker föreställa mig varför man skulle vilja ha en tygklädd rustning:

• Det är snyggt!
• Det skramlar mindre?
• Det absorberar troligen fukt?
• Minimerar behov av att putsa plåt?
• Det avleder värme - slaget vid ringmuren skedde i sommahetta...

Det finns ju förstås alternativa förklaringar till varför rustningsdelarna tycks tygklädda. De här små platta lamellerna  är registrerade som benplåtar, men det ger jag inte mycket för. Vad det än är, när det gäller dessa är jag mer osäker. Tygfragmenten syns visserligen tydligt både på in- och utsidan, men framförallt på insidan. Det kan mycket väl vara så att metalloxider från plåten bevarat delar av tyget från den dödes dräkt medan han hade dessa på sig utanpå...

"Benplåtar" med tygfragment, mest tunn tuskaft - på skrådden?

I en massgrav kan kroppar, kläder och rustningsdelar förstås hamna huller om buller och ligga mot varandra lite hur som helst, så jag vet inte riktigt vad jag ska tro om slumpartade "avtryck" eller avsiktlig tygklädsel. Men jag känner att det är väldigt synd om de fina små textilfragmenten inte får någon uppmärksamhet alls, det är trots allt rätt ovanligt med medeltida textilfynd där man har en så klar bild över hur de hamnat på platsen och vad de använts till. Någon borde verkligen göra en ordentlig lageranalys, ta reda på vilken fibertyp, kanske färg och vävtekniker som använts, och sätta det i relation till var de suttit på kropp/rustning. De skulle kunna revidera och uppdatera (eller bekräfta) den bild vi har idag om medeltida dräkt i Sverige...

Jag hade tänkt skriva mycket mer om Korsbetningsfynden, men nu är det mitt i natten och jag är bara halvvägs. Jag får fortsätta med resten en annan dag, jag återkommer!

/ I.

(Jag har förresten lovat att hålla en kantvävningsworkshop under medeltidsveckan i BoW-lägret - stay tuned för mer info om det!)

Inspiration från Bäckedal.

Jag har inte hunnit blogga på länge, för det händer lite för mycket på både plugg-, jobb-och hantverksfronten just nu. Men idag tänkte jag att jag allra minst ska passa på att lägga upp lite inspirationsbilder som jag tog under Återträffen på Bäckedal i början på maj. 

Det var inte bara inspirerande saker jag såg, jag träffade såklart en drös inspirerande eldsjälar också. Tora var en av dem, och en hejare vid spinnrocken.

Tora spinner finull.

Tora lät mig även fotografera hennes vävprojekt, en rosa, vit och röd korskypert i finskt entrådigt ullgarn, med 20:1 linvarp. Ett långrandigt 1700-talslivstycke skulle det bli, berättade hon.

Toras tyg. Proportionerna ser skumma ut, för jag fick fota väven med viss lutning, underifrån/inifrån vävstolen medan den fortfarande satt uppe.

Minns ni att jag blev lite extra imponerad av några av deltagarna från min kantvävningsworkshop på Prolog? Närmare bestämt, Jocke, Emelie och den fram tills nyligen för mig namnlösa väverskan Josefin? De går alla på Bäckedal och det var jätteroligt att få träffa dem igen! (Eller går och går - terminen tog nog slut igår?! Gick, i så fall.)

Josefin heter hon, väverskan från Prolog.

Josefin hjälpte mig att hålla min miniworkshop i kantvävning när jag var på Återträffen. När jag smet ned i västugan guidad av Tora tog jag chansen att fotografera en av Josefins vackra vävar.

Josefins underbara blå gåsögonkypert. Jag älskar den!

Emelie på Prolog. Icke någon nybörjare!

En kul grej som jag upptäckte när jag snokade runt i textilsalen var att Emelie köpt en omgång av exakt samma vejdeblå tyg från Medeltidsmode som jag, och skissat på en EXAKT likadan Moy-Bog-variant! Det är tydligen hennes projektarbete för terminen på textillinjen, att handsy en medeltidsklänning. Min slutsats är att vi kommer att se ut som tvillingar när vi ses på Medeltidsveckan i sommar, särskilt som att jag lärt henne alla mina specialknep med kantvävning och allt. Fast jag har gärna en trevlig och snygg tvilling, så det finns inget att klaga på. Fina Emelie! ;-)

Nå, vidare på vävtemat; Joel som gick MNT hade byggt en fantastisk liten sak. En "bandflätningsvävstol" efter "varptyngdskoncept". Hur tufft som helst! Han berättade för mig att han byggt den för att kunna fläta vad jag kallar en "vigg-fläta" och vad han känner igen från samuraisvärd, katanas och tantodolkar. Just den flätan blir stretchig på ett lite speciellt sätt som gör den lämplig att linda ett handtag med. 

Joels smarta flät-vävstol.

Listigt sätt att använda små trissor både för att nysta upp varp på, och för att tynga ned densamma.

På bilden här ovan kan man notera de skjut- och flyttbara styckena som håller isär varptrådarna från varandra. De funderar som extra händer/fingrar, och gör att man lätt kan hantera en bredare varp än vad som annars är bekvämt.

Viggfläta i krappfärgat garn.

Snygga snidade kuggjul till vävbommen.

Just som en typisk MNT:are var Joel inte bara inne bå bandflätning och snickeri, utan lite av varje. Han visade mig en fantastisk prydnad för en vandringsstav eller käpp, som han gjutit i förlorad form. Jag var inte alls lika ambitiös när vi skulle gjuta i förlorad form back in the days, jag gjorde bara en enkel torshammare.

Bronskorp, gjuten i förlorad form.

Det är tufft att lägga ned kanske flera dagars möda på att bygga en form som inte går att använda igen, för när man väl gjutit måste den knäckas för att man ska kunna ta ut godset. Då vet man, om arbetet var förgäves eller inte. Men Joel vågade satsa, och fick lön för mödan. Förlorad form är den historiska gjutteknik som ger bäst detaljåtergivning, tycker jag.

Gjuten ihålig för att kunna monteras på en käpp.

Det var ju mycket nostalgi, att återvända till skolan. Skönt att se att ett och annat förändrats till det bättre, som att elevhemmen äntligen fått vettiga namn. Istället för Norra Södra (NS) eller Norra Norra (NN) heter de nu...

Ny var också den lika geniala som gigantiska valkmojängen som min gamle träslöjdslärare Johnny Springe byggt och som Tora och Josefin skulle inviga tillsammans med sina klasskamrater så fort alla vadmal var nedtagen och alla lösa trådar fästa ordentligt. En sådan här skulle man ha!

I wants it!

Man behöver nog vara några stycken för att dra den här, men jag tror det funkar bra!

Gamla fina elevarbeten står kvar, som ristade i sten....

Gamla elevarbeten som står sig bra.

Och döda djur pryder fasaderna kring Hantis (Hantverkshuset):

Skinntrappa utanför garveriet.

Åå... Ja. Så var det. Ganska likt, fast annorlunda och bättre. Man längtar tillbaka!

Om jag skulle återvända any time soon så skulle jag försöka ge mig på ett specailarbete/projekt med tygåterskapande. Jag har ju gått alla långa kurser redan, så ett experimentellt projektarbete skulle sitta fint. Det vore tufft att bygga ett vikingatida grophus, ett sådant som brukar tolkas som vävstuga på grund av format och rika fynd av vävtyngder innuti dem. Det skulle såklart stå en bit från det redan befintliga vikingahuset utanför skolan...

Vikingahuset, beklagligt nog utan vävstuga.

Att bygga en sådan "vävstuga" med historiska byggnadstekniker, och sedan väva därinne med egenspunnet garn, för att se hur stugans dimensioner och ljusförhållandena fungerar... Någon borde göra det!  Ja, något i stil med Överhogdals- och Skogsbonaderna tänker jag mig. Det drömde jag om på tåget hela vägen hem längs inlandsbanan... Sjukt ambitiöst projekt, jag vet. Speciellt som att jag inte är någon viking, egentligen, utan en medeltidsnörd i själ och hjärta. Men man kan ju drömma!

Vi får se när jag återvänder till skolan igen, men jag har en känsla av att det inte kommer att dröja allt för länge. Allt var verkligen inte bättre förr, det är rätt bra nu också.

Allt var inte bättre förr. Nu har skolan sin egen choklad, och den är jättegod! :-D

/ I.