Nya kantvävda börsar på gång.

Jag har ägnat min lediga dag åt att planera den kantvävningsworkshop som jag kommer att hålla på onsdagen under Medeltidsveckan i Battle of Wisbylägret i Östergravar (i skrivande stund tror jag det finns några platser kvar!). Som en del av planerandet har jag gått igenom steg för steg det som ska läras ut och tagit bilder.  Jag är väl medveten om att jag inte är någon pedagogisk begåvning, utan noga måste tänka igenom vad som ska berättas, visas, hur och i vilken ordning.

Jag passade på att ta bilder på varje steg, men jag är inte helt färdig med min tutorial än. Den kommer såklart att hamna här på bloggen, men tills dess får jag nöja mig med att visa hur långt jag hann idag med vävningen.

Det här mönstret vävdes i närheten av Florens under 1300-talet.

Här är alltså det fantastiska tyget jag har jobbat med i dag. Det kändes helt sjukt att klippa i det, för det kostade bokstavligen en förmögenhet och jag hade bara råd med knappa två rapporter (mönsterupprepningar). Det är en återkapad yllelampasväv med mönster av ståtliga svanar som antingen uppvaktar varandra i par (som svanar gör, de är monogama) eller möjligen vaktar sina ungar som skymtar som små figurer vid de stora fåglarnas fötter. Jag älskar den! (Tack Per på Historiska Rum!)

Tanken med att köpa ett så exklusivt tyg var att återskapa små börsar som beskrivs utförligt på av cottesimple här. Idag när jag jobbade med mina börsar så tänkte jag mycket på just den här, som är från London och jag inspireras ju mycket av Londonfynden i mitt hantverkande. Den är lite rolig därför att den har brickvävda kanter och för att mönstret i den dyrbara silket är åt "fel" håll. Det är absolut inget misstag, utan visar bara på den förtjusning någon kände inför tyget, så att den här lilla biten togs till vara i form av ett en praktisk börs, i det format som var möjligt.

Kantvävd Londonbörs i silke med mönstret "åt fel håll".

Jag fick anledning att göra samma sak idag, och med samma typ av väv, från samma period. Jag kunde bara få ut en hel svan-rapport från min lilla tygbit så det blev lite spill när jag klippte ut det som ska bli en lite större påse. På kul gjorde jag först en liten "övningspåse" av spillbitarna, och mönstret fick jag då vrida åt fel håll för att det skulle fungera som påse.

En stor och en liten påse.

Jag valde ett saffransgult sidentyg till foder och handsydde ihop påsarnas delar med varandra innan jag varpade upp min kantväv. Just det där med sömmen har jag klurat mycket på. Sy och väva, eller bara väva ihop, det är frågan. När jag gjorde min senaste påse, min "snåljåpsbörs", då vävde jag bara. Alltså, helt utan att först sy ihop foder och yttertyg, eller påsens delar.

Min "snåljåpsbörs". (Yttertyget består av 7 små skarvbitar.)

Men överallt när jag läser om sådana här börsar så står det att "sömmar på tre sidor, täckta av brickväv". Sällan eller aldrig står det om fynden att sömmarna är "täckta av brickvävt band" vilket för mig låter som om det handlar om ett band som är påsytt efteråt. Jag har aldrig sett några detaljer på sömmarna från påsens indsida och har lite svårt i många fall att avgöra om det är kantväv eller påsytt band efteråt. Särskilt när bandet är lite bredare, när det är en 8-10 brickor, blir jag tveksam till att det är kantväv. Det känns liksom opraktiskt att göra en så bred kantväv som sys fast i tyget i påsens båda sidor (på båda sidor om bandet, vilket är det enda sätt jag kan tänka mig att Londonpåsen ovan är vävd på (?).

Idag prövade jag i alla fall en av de enklaste vävtekniker jag kunde komma på, att väva "runt". Och eftersom att påsens kantning går upp i ett handtag eller en hängögla för påsen, är det ju praktiskt att ha en rund bandstump där. Beskrivning av alla tekniker jag använde kommer i ett senare inlägg, tillsammans med bilder för varje moment. Jag vill att alla ska kunna lära sig kantväva, det är så lätt och otroligt snyggt! Min vän Maria (som jag höll kantvävningsworkshop med på Prolog) tror att kantvävning blir årets stora grej i Visby. Jag hoppas det!

Kantvävt mobilfodral!

Visst blev den söt, min lilla börs? Jag köpte mer av det blå silket som jag fick i påskpresent av Olle, det har en så härlig färg! Hoppas kunna sy det sista imorgon. Överkanten måste snyggast till, och så ska det till någon form av dragsko eller stängning.

/ I.

Londonbälte och mönsterkonstruktion.

Äntligen är mitt Londonbälte monterat och klart! Det blev så sött! Vi får se hur det blir med beslagen, om jag ids göra dem själv eller kostar på mig att specialbeställa dem...

Knappt två meter silkesbrickbandsbälte.

Jag väntar nog med det tills i höst oavsett, för jag har redan tömt spargrisen för att kunna beställa ett par skor av min kompis Ludvig som jag ska få till Medeltidsveckan. Det kommer att bli ett par liknande hans egna, och jag kan knappt vänta på att få se dem!

Ludvigs 1400-talsskor, efter ett tyskt fynd.

Helgen har i övrigt ägnats åt toilleknåp och mönsterkonstruktion av den klänning som ska bäras tillsammans med ovan nämnda bälte och nybeställda skor. Tyget är en tunn vejdeblå kypert från Medeltidsmode som jag förälskat mig fullständigt i.

Klänningstyget tillsammans med mitt precis färdigvävda bältesband.

Jag kallar projektet "Visbyklänningen" och tänker mig det färdiga plagget typ såhär, om ni ursäktar allmän assymetri och dylikt elände:

Det blir alltså en figurnära cotthardie med tallriksärm ("grande assiette") för att optimera rörelsefriheten i plagget. Jag känner mig inte sugen på knappar egentligen, så jag tänker mig snörning fram. Och så blir det knappar, troligen tygknappar, bak i ärmen så långt upp som jag orkar. Vi får se. Sömmarna har jag lekt lite med, precis som jag gjorde med Linneas brudklänning. Det roar mig!

Fina Olle hjälpte mig att prova in ärmen, som är den konstruktionsmässigt mest spännande delen på ett sådant här plagg.

Ärmkilen fram provas in.

Det är ovärt att göra två testärmar. Och snett är vackert!

Notera att sidsömmen är starkt bakåtskjuten, mest på lek.

Det är en början, i alla fall.

Jag är klar med pappersmönstret nu som jag gjort utifrån toillen, men bilderna på det är ju inte så spännande. Fortsättning på klänningsprojektet följer. Jag längtar efter att sätta saxen i tyget, men jag jobbar mycket nu och är så trött när jag kommer hem att jag inte riktigt törs. Man måste vara mätt, glad och skärpt när man ger sig in i tillskärarmomentet.


/ I.

Hosor och brokor.

Jag har länge velat ha ett par riktigt fina hosor. Äntligen blev de klara, lagom till lajvet! Det kändes bra att ha en uppsättning kläder som är lättare att röra sig med i skog och mark, och de var också otroligt mysiga att sova i. Tanken var att jag när som helst på natten bara skulle behöva kliva rakt upp ur sängen och ut på vilka ärenden och äventyr som helst. Utan att behöva krångla med klänningar som ska knäppas och snöras, strumpor som korvar sig och strumpeband som ska spännas. Det blev succé! Hädanefter ska jag alltid sova i hosor på lajv! ;-)

Hosor och brokor i Maciejowski Biblen, ca 1250.

Men jag var också tvungen att göra ett par medeltidskalsonger, brokor, att ha under. Bilden av Maciejowski bibelns brokor ovan fick tjäna som inspiration, men jag gjorde mina lite kortare och något snävare eftersom att jag trots de osmickrande bilderna nedan vill hävda att jag är en rätt småvuxen dam. *Sådetså!* (Dessutom sikar jag på ett mode som är kanske 100 år senare än vad som avbildas ovan.)

(Inte mina sexigaste underkläder.)

Snyggaste blöjrumpan!

Mina brokor är handsydda i linne med vaxad lintråd. Jag hade inte tid att tvätta tyget först som man helst bör, så jag var riktigt noga med att hålla allting EXAKT trådrakt, för att slippa obehagliga överraskningar efter första tvätten. Maria, min kära vän och jourhavande syslöjdsfröken, tipsade en gång om att man kan dra ut en inslagstråd i tyget och sedan klippa efter den "rand" som uppstår. Då vet man helt säkert att det blir så rakt som det bara går. Jag har inte testat förut, men det funkade! Brokorna krympte lite av tvätten, men behöll formen fint.  

 

Brokorna hålls uppe av samma bälte som håller uppe hosorna, som synes. De har en kanal som är precis tillräckligt bred för ett litet läderbälte, och slitsar kantade med knapphålssöm öppnar upp för spännet och de fingervirkade snoddarna som knyter upp hosorna. (Jag ska fixa ett mer historisk bälte vid tillfälle, men det här dög till lajv...) Snoddarna är förresten av egenhändigt krappfärgat garn som jag är väldigt förtjust i och har nålbundit typ världens finaste sockor i åt Max. 

Kanske snyggaste krappröda strumporna, någonsin?

Alltså, ursäkta sidospåret! Jo, jag skulle säga att modellen med bälte i midjan för att hålla upp hosorna är bekvämare än om man bara skulle ha ett grövre snöre, och jag tycker mig se något liknande på de här bilderna:

Mina hosor är sydda av Handelsgillets ljusa krappröda yllekypert, med ett tvåtrådigt ullgarn i nästan samma färg som jag hittade i bandvävningslådan här hemma. Jag prövade att vaxa även ulltråden jag sydde med, det brukar jag inte göra annars. Men det fungerade utmärkt, så det ska jag fortsätta med när jag syr med ullgarn!

Jag tycker att jag fick till en riktigt bra passform till slut!

Jag fick sy om den långa bensömmen två gånger för att få hosorna tillräckligt figurnära, trots att jag gjort en riktigt bra toille innan. Lakanstyg är ju som bekant inte lika stretchigt som kypert, även om man skär till båda på skrådden. (På diagonalen på tyget, inte "rakt" som man oftast annars gör.)

Ändå är de lite, lite stora upptill, och sömmen bubblar sig aningens efter att den blivit nedfälld. Vi får se om jag syr in dem ännu mer i framtiden, men jag vill ju inte att de ska spricka heller... Jag ville testa att ha lädersula, för att se om man kan gå omkring så på sommaren, tillexempel i Battle of Wisby-lägret. Kanske att det är bäst att komplettera med ett par patinor, men det borde gå utmärkt bara såhär, så länge man håller sig borta från glas och vasst grus. Och så länge det inte regnar. (Gud förbjude att det regnar på medeltidsveckan! Inte ok!)

 

Lädersula.

Sulan var det värsta att få på. Jag ville prompt testa en omlottsöm som jag fått mig rekommenderad för hosfötter och som ska vara särdeles smidig och trevlig. Den går ut på att tyget i hosbenet läggs omlott med sulans tyg, och att man syr fast tygkanten från både in och utsidan runt om foten. Jag fällde omsorgsfullt ned kanterna över en fyllnadstråd och det blev mycket tjusigt.

Bortsett ifrån att jag först sydde på vänster tygsula på höger fot och blev tvungen att sprätta upp allt igen. Jag svor bitterligen över detta misstag som jag läst om i min Albrechts-Bössor-syster Sarahs blogg. Jag hade ju liksom bestämt att jag INTE skulle göra den missen och varit petnoga för att slippa. Men icke. Till slut blev det bra i alla fall, och jag kan intyga att omlottsömmen är en hit. Det blev snyggt och jag slipper skaviga nedfällda kanter eller fransigt tyg på insidan som kittlas.

Två snörhål i framkant. Linnefodring överst runt om stärker upp kanten.

Jag sydde i en linnefodring överst i hosan. Efter tips från Sarah bestämde jag att inte sy fast infodringen i nederkant, annat än punktvis, för att det inte skulle dra sig konstigt. En diskret pricksöm stärker upp den översta kanten och jag älskar den subtila effekt som det ger. Pricksöm är grejen och ett tips om något som jag vill förmedla vidare till er okända bloggföljare! Pricksöm gör underverk för form, utseende och hållbarhet på ett plagg!

HUR MAN SYR PRICKSÖM

• Stick ut nålen från avigsidan till rätsidan, precis till vänster om den punkt där tråden kom upp i förra stygnet.
• Stick tillbaka nålen från rätsidan precis lite till höger om den punkt där tråden kom ut på rätsidan.
• Sytråden ska helst bara korsa en eller två trådar i tyget från "upp" till "ned".
• Sätt nålen snett i tyget så att du kommer vidare längs med kanten. Det ska bildas små, små prickar på rät- och avigsidan, men mest går tråden inuti tyget och ska vara så gott som osynlig.

Det som syns framförallt är de neddragningar, "små kratrar" (?!) som blir där sytråden går över en eller två trådar i tyget. Sy gärna flera rader pricksöm runt halslinningar, huvöppningar och alla sorters kanter.

Morotslooken är fullbordad! ;-)

Skönt att hosorna äntligen är klara, jag har drömt om ett par i flera år utan att få tummen ur. Att de här blev snygga känns extra viktigt och bra eftersom att de blir ett första bidrag till min framtida Carnis-garderob och eftersom att jag hade tänkt ha på mig dem när jag dör på slagfältet utanför Visby om tre veckor... ;-) Som Karin sade:

"Ja, det är klart att det är viktigt med schyssta hosor när man dör. De syns ju mer när man ligger ner!"

Det var allt för nu!

/ I.

Ps!
Äntligen har jag lyckats ändra på inställningarna så att det ska gå lättare att kommentera mina blogginlägg. (Så vad väntar du på?)

(Tack Randy Asplund för lånet av historiska bilder på snygga hosor!)

Lajvsommar och superhjältekomplex.

Det har hänt väldigt mycket på sista tiden, både i allmänhet och i hantverksväg. Det måste ha haft något att göra med att jag varit ledig och åkt på lajv bland annat. Jag har på nåder fått tre veckors obetald semester i år. Två av dem vigdes åt lajvet Ödesväv (den sista blir medeltidsveckan och Battle of Wisby, yet to come). En semstervecka gick åt till att sy, packa och preppa, och en för dygnetruntlek i låtsaslandet Tirad, i Enhörningens gamla anrika kampanjevärld.

Här kommer lite bilder från förberedelserna, och det blir inte lite av den varan när det gäller ett lajv som är en vecka långt. Och själva förberedelsefasen pågår ju under hela året, så den är verkligen att betrakta som en stor del av tjusningen med att lajva...

Kalligraferat försättsblad till en lagbok för lajvet.

Mer måleriarbete.

Det blev en ny skylt till det handelshus som min karaktär förestår i lajvstaden Köpevad.

Jag och Olle sydde klänningar till våra gudbarn 3,5 år och 9 månader gamla, som också ville vara med och leka/lajva.

Min älskade pilgrimsväska av hampkypert behövde lagas lite...

Lagningar är fint! Otroligt praktiskt med det lilla facket i det dubbla locket/bakstycket.

Sömnadsförträff i det gröna, med jordgubbar och grillning. Svårslaget underbart!

Mer förträffar med pyssel och läxförhör om lajvvärlden. Kärlek och kaos!

Jag måste erkänna att med åren har lajv blivit väldigt mycket av en materialsport för mig. Jag älskar ju att göra prylarna! Kanske är det för att slippa sticka under stol med det som jag långsamt tassat över i reenachtment eller återskapande eller vad man vill kalla det. Men lajv är mer tillåtande och lekfullt, och en bra arena för att testa vad som är smart och praktiskt. Och det är fortfarande roligt!

Överarkivarie Enok Blåh och färgarmäster och stadsrådsmedlem Alde Blåh.

I år var det tioårsjubileum för mig i min kampanjeroll som färgarmäster Alde Blå. Jag firade det med att bryta loss henne hur det handelshus hon tidigare ägt tillsammans med en vän, så nu förestår Alde ensam den nya Handelshuset Blåh. (Därav skylten ni såg tidigare.) I staden Köpevad som lajvet utspelar sig, sitter föreståndare för de tio handelshusen i stadens råd. Därför är det kul att ha ett handelshus. Jag får ofta frågor om min roll av nya bekanta i lajvsvängen, men eftersom jag började spela henne det året jag fyllde 18 och sedan därefter gjort det en hel vecka varje sommar samt under en mängd smålajv varje år, har det hunnit bli ganska komplicerat... (Alltså, jag är 28 år. Men som ni vet, men slutar inte leka för att man blir gammal, man blir gammal för att man slutar leka! Så länge jag fortsätter att leka tänker jag således inte åldersnojja! ;-)

Vänner i vimlet, just efter att lajvets avslut.

Min roll började som ung lärling i en familj av vävare och färgare när jag var 17-18 år. Jag har spelat mig fram genom åren till det som nu är. Nu är Alde någon sorts mästerhantverkare, storföretagare/entreprenör och rådsfigur, med grava superhjältekomplex. Alde sitter i flera olika råd på olika ställen i lajvvärlden, bydgeråd, stadsråd och folkråd, så hon har en hel del att säga till om. Jag gillar de spelöppningar och spännande möten som det ger mot andra samhällsskikt i den feodala lajvvärlden.

Min roll har gjort en verklig klassresa, och det i realtid. Jag är stolt över det, men det har också orsakat nämnda superhjältekomplex. Tänk Jean d'Arc, typ... Någon som kommer från mycket enkla förhållanden men som är beredd att gå väldigt långt utanför sina givna ramar för att ställa vissa saker tillrätta. Jag är nog lite av en "världsräddarlajvare", och det låter förstås fånigt, men det roar mig och det skäms jag inte över. Det är roligt att få vara lite hjälte ibland, och jag vill gärna ha lite äventyr på semestern! ;-)

Ett storslaget midsommarbröllop.

Igår var det äntligen dags för midsommarbröllopet som sysselsatt mig med klänningssömnad den senaste månaden. Olle och jag var uppe i ottan för att hinna ta oss hela den långa vägen från Uppsala till Adelsö där bröllopet, eller som jag kanske borde säga, bröllopen, skulle äga rum...

Äntligen färdig!

Vid sista inprovningen för en vecka sedan fick jag förresten tillfälle att fotografera Linneas fantastiska tatuering, och då jag bara lovat att inte publicera några nakenbilder på den blivande bruden kan jag nu när hon är ordentligt gift, och med hennes samtycke, visa dem för er... ;-)

Underbart! Trollet kikar fram ur halsringningen!

Tuvstarr speglar sig i sin tjärn, övervakad av skogens väsen.

Linnea såg själv ut som en sagoprinsessa på sin bröllopsdag, om än mer fylld av styrka, övertygelse och  visdom än sagans oskuldsfulla Tuvstarr. I den riktiga berättelsen om Tuvstarr glömmer prinsessan vem hon är och förlorar sig själv. Jag har bara precis börjat lära känna min gamle vän Johans livskamrat, men jag förstår att det skulle den verkliga Linnea aldrig göra. Hon är en sagoprinsessa som vet precis vem hon är och vad hon vill. Linnea skulle aldrig tappa sitt hjärta i en tjärn, och sin krona bär hon stolt med rätta - mer av en valkyria än Tuvstarr.

Linnea bokstavligen sprang in i sin blivande makes famn, älvalik i den tunna ylleklänningen.

Jag hann inte själv överlämna klänningen till Linnea, eller se henne prova den en sista gäng innan bröllopet. Ja, jag var lite nervös för hur den skulle passa i slutändan. Så när Linnea först fick syn på mig i folkmassan i förbifarten precis efter att goden förklarat dem vigda, var hennes min när vi fick ögonkontakt ett första betyg på mitt färdiga hantverk. Hon såg mycket nöjd ut, och senare fick hon tillfälle att också själv intyga att det var så.

Bruden, med nyknytet kärleksband om sin och sin kärastes arm.

Vad gäller passformen så var den utmärkt, bortsett ifrån en nedslående detalj som jag kanske borde ha förebyggt och som jag helt får ta på mig skulden för. Ja, lite surt känns det. Nästa gång jag syr en brudklänning ska jag se till att ha bättre pli på brudens underklädsinköp, så att dessa görs innan klänningens slutgiltiga passform över bysten bestäms! Linneas val på den fronten ändrade i sista stund så att säga på förutsättningarna för optimal passform när det gäller vissa kvinnliga attribut, men jag tror nog att det var mest jag som grämer mig över det. Jag vet ju bättre. (Och dessutom borde man alltid sy i gömmor för bh-band för välutrustade brudar, så att banden kan spännas fast osynligt och kontrolleras... Hm. Gruff. De skymtade minsann fram ibland.)

De vackra silverposamenten blev pricken över i på urringningen.

Men på det stora hela är jag ändå nöjd med min insats. Jag vet att Linnea kände sig trygg hela vägen med mig som sömmerska, trots att det var så kort om tid och trots att vi bara hade ett par tre inprovningar, inklusive första mönsterkonstruktionsmötet med skissande och allt. Jag ville inte stressa upp henne med krav på en sådan småsak som att köpa underkläderna till bröllopet i tid, bättre då att låta henne få den tid hon själv behövde för att hitta rätt och att acceptera att en viss avvikelse från planerad passform då kan uppstå. Om man kikar på min första skiss, så tycker jag ändå att jag följde den mer än väl.

Första skissen.

Linnea och Johan blev bättre vigda än de flesta, dubbelt så mycket gifta som jag och Olle till exempel. De hade nämligen först en hednisk ceremoni utförd av en asapräst, en gode, uppe vid Alsnö fornborg. Därefter färdades de i vikingabåt rodd av en hedersvakt till Alsnö kyrka, där de vigdes igen, kyrkligt. Jag tycker att det var en underbar lösning som gav oss som gäster dubbelt så mycket vigsel och brudparet en rättvis kompromiss som på ett lämpligt sätt förenar deras bägge världar.

Slutresultatet, rakt bakifrån. I kyrkan föll släpet lydigt som jag tänkt mig, ned över trappan och flödade ut på golvet nedanför.

Slutresultatet, nästan rakt framifrån under den hedniska vigselakten.

En bild rakt från sidan är ändå det som ger den mest rättvisande bilden av klänningen i sin helhet, både släpet och den vackra profilen fram syns.

För egen del hade jag min rutiga 1400-talsklänning med tallriksärm. Den är en av mina favoriter men inte använd mycket sedan jag sydde den i vintras. Livet och ärmarna är linnefodrade för att stadga upp lite, och alltihop är handsytt. Jag har varpat upp en svart kantväv nu som jag ska sätta på längs öppningen fram innan klänningen får följa med på lajv om en vecka. Hättan är helt ny, och ska också få en behandling av samma kantväv runt om har jag tänkt. Yllet i den är så fint valkat och överskuret att det inte behövs någon fåll, men en vacker vävd kant ger ett mer arbetat intryck tänker jag. Under den rutiga klänningen bär jag en knälång tunn linnesärk med smala axelband samt tunna blå yllestrumpor.

Söt och smidig undersärk.

Tunna yllestrumpor.

Det var en underbar och synnerligen storslagen bröllopsfest med närmare 160 gäster, varav de flesta hade följd brudparets önskan om "historisk klädsel" på ett mycket inspirerande och glädjande sätt. Jag var så upptagen med att roa mig kungligt att jag glömde bort att ta fler bilder efter brudvalsen. Men en sista fin bild på brudparet bjuder jag på, där de tronar ståtligt och lyckligt nygifta i sitt högsäte och blickar ut över sin bröllopsfest.

Och sedan levde de lyckliga, i alla sina dagar...

"En brud må man prisa
då hon är bortgift,
is när man kommit över,
öl då man druckit ur."

Tack Johan och Linnea för att jag fick dela er stora dag och vara med på er härliga bröllopsfest! All lycka till er i framtiden!


/ I.

Senmedeltida röd- och blåfärgning av läder.

I ett gammalt blogginlägg funderade jag på medeltidsmänniskans möjligheter att rödfärga läder, apropå mitt nya bälte som jag hade gjort. Nu har jag äntligen kommit mig för att läsa mer om färgning, inte bara av textil utan även av läder, i samband med att jag försöker hitta något bra i bildväg som kan symbolisera färgaryrket.

När det gäller symbol för färgaryrket är jag lite inne på en eldad färggryta med en pinne i, eller kanske den här vapenskölden...

Ja, källan till införmationen är "The Secrets of Reverende Maister Alexis of Piemont" från 1558, så det är senmedeltid. Jag har inte hunnit kika något på de färgarhandböcker som lär finnas från 1400-tal, men det ska jag väl också göra så småningom. Mer om medeltida färgning kan du läsa här, där jag har lånat av Marc Carlson. Underbar medeltidsengelska som är väldigt roande att läsa!

To Die Skynnes Blewe, or of the Colour of Asure
 Having fyrst well washed the skinne, and than wronge him, take the berries of walwort, and elderberries, and seeth them in water, wherin Roche Alome was dissolved, pass him once thorowe this water and let him drie, than pass him again thorowe the same water, and being wiped and dried againe, wash him with cleere water, than scrape out that water with the back of a knife, and once again pass it over with the same colour, and let it dry so that it be of a very blew or Asur colour.

To Die Skinnes in chickweede, called in Latin Rubra Maiore, or Rubra Tinctorum, into a Redde Colour.
Having annointed, washed, wronge and layed abroad the skin, as is aforesaied, wete it with water that white wine lees and baye salt hath ben boiled in, and than wring him. Take than creuiles or crabbe shelles (be they of the sea or of the river) burned into ashes, the whiche yon shall temper with the said water of the lees and salt, and rubbe well the skinne therwith, than washe him well with cleere water, and wringe hym. 

This done, take ruddle tempered in water of lees, and rubbe the skinne well over and over with it, and than with the foresayde ashes, wasshinge, and wringinge it thre times. Finallye, after you have wasshed him, and wringe him, if you thinke it not be well ynoughe, you shall geue him one dienge with brasyll. The paste or masse of Rubia Tinctorum, must be made with water that lees or tartre hath bene boiled in, and the sayed water must be luke warme, and whan you make the paste of ruddle, than leave it fo the space of a night.

After this, put upon the sayd Rubra Tinctorum, a lyttle alom, dragges,or lees, or Alome catinum, steped in water. You maye also adde to it the colour of the shearing of scarlet, whiche hath been taken oute boylinge in lye, which is a goodly secrete.

Det fina röda bältet

Nästa gång jag garvar mina småskinn ska jag kanske testa någon av de ovanstående varianterna, och se om det blir någonting! Spännande!

/ I.