Panzarprojektet, del 1; Förlagor och efterforskningar.

Jag har på ett sätt alltid velat sy ett pansar.  Eller en gambeson, aketon, pourpoint, jack eller något av de andra fjorton uttryck* som verkar användas för stoppade plagg som bärs tillsammans med rustning (eller i vissa fall istället för rustning). Men å andra sidan har folk omkring mig med ångest i blicken uttryckt saker som

Ni vet den där hemska känslan av bävan inför tanken på att 'någon gång i vinter måste jag sy en gambeson'.

Jag har inte kunnat förstå saken på något annat sätt än att det är asdrygt att sy stoppade plagg. För mig har idén om att sy ett panzar för länge sedan vuxit till något av ett personligt mästarprov, eller ett mördande jobbigt idiotprojekt. Men så kommer jag ändå alltid tillbaka till min kärlek för högfunktionella plagg med smart tillskärning, som Charles de Blois pourpoint till exempel.

(* - OBS i den här bloggserien om mitt panzarprojekt tänker jag inte ta något som helst ansvar för att använda "korrekt terminologi" för tygrustningsgrejer, eftersom att någon sådan inte verkar finnas. Diskussionen om hur en sådan terminologi kan eller borde se ut är jag ganska ointresserad av, i nuläget, och lämnar med varm hand till experterna.)

Charles de Blois pourpoint, ca 1365-1410.

Charles de Blois pourpoint sägs ju vara ett civilt stoppat plagg snarare än ett rustplagg, men ändå. Jag har ju sett gott om bilder på dess militära motsvarighet, alltså som användes för att fästa rustning på, det är ju lätt att förstå varför inga sådana bevarats... Det är så vansinnigt tufft med grande assiettes, de jättestora tallriksformade urtagen för ärm, som tillåter maximal rörelsefrihet i ett figurnära plagg. Det är vackert, och det inspirerar mig. Och det är naturligtvis smart om man vill kunna fäktas eller på annat sätt röra sig mycket i plagget.

Strängt taget har jag ju inte haft anledning att utmana mig själv genom att sjösätta några planer på vadderade idiotprojekt, inte förrän nu. Jag har fortsatt att fäktas, trots att det ofta känns rätt löjligt att hoppa omkring och veva i luften med en stor smörkniv av plast.  Men det är ju kul också, och bra både för mitt machokomplex och min i allmänhet bristande ödmjukhet. Ett behov av en rust- eller fäktjacka har i alla fall uppstått. Efter jul börjar vi sparra på riktigt, sägs det.

Charles VI:s aketon, sent 1300-tal.

Min besatthet kring att bli en liten fighter, träna fäktning och byta sömnad mot rustningsdelar har inte undgått någon av mina vänner och bekanta på Facebook. Jag har fått många goda och en del dåliga råd av både lajvare, SCA:iter och reenachters och det har varit en del ståhej fram och tillbaka.

Rara Henrik från Carnis smickrar mig när han påstår att det är orättvist att jag motsvarar en tredjedel av hans kroppshydda, eftersom det blir lättare för mig att sy rustjacka än för honom - det borde ju gå på en tredjedel av tiden! (Jag hoppas det!)

Farbror Oskar från Tyska orden som jag träffade i somras under BoW är föredömligt snäll och frågar vad jag ska ha grejerna till och vad jag tänkte mig. När jag svarat ger han mig en kunnig och intressant utläggning om vad Tyska orden anser om rustjackor just nu och menar han att jag ska sy en jupon, en sån rustjacka som bevarats efter Svarte Prinsen.

Så här skriver han:

"Så här tror vi just nu om vadderade rustjackor: Det finns två varianter; Aketon och gambeson. Gambeson är en rustning i sig och bärs utanpå rustningen eller utan tustning. Den är tjock och ska kunna stoppa lite pilar och sånt. Aketon är ett plagg som man bär under rustningen. Aketonar ska inte vara tjocka nog att ta emot och dämpa slag. De ska bara hjälpa rustningen att sitta bra och hindra att den skaver.
Ska du ha en 1300 tals rustning ska du titta på Svarte Prinsens jupon. Jupon är ett dekorativt vadderat plagg som bärs utanpå rusningen, men som saknar funktion annat än att vara snygg.
Ska du dra dig mot 1400 talet ska du använda Charles De Blois jacka som förebild. Handelsfillet säljer mönster tror jag. Den enda 1300 tals aketonen som finns bevarad är stoppad med bomull. (...)"

Svarte Prinsens jupon, ca 1376.

Jag har läst tjogtals förvirrade gambesonsömnadguider av varierande kvalité och slukar bloggar på samma ämne. När Maria hör talas om min förvirring ringer hon och ger en lång fadderkonsultation om hur man syr världens bästa rustjackor (med reservationen att hon aldrig gjort någon själv)... Sweet!

Ja, att jag under den långa efterforskningsprocessen ändrat mig lite fram och tillbaka kring vad jag vill ha är kanske inte så konstigt. Men vad har man inte faddrar till om inte just för att få lite hjälp att hoppa över de värsta nybörjarmissarna? Oskar menar dessutom att det är, och jag citerar:

"...Otacksamt av er nya små glin att göra en massa fel i början, när man kan fråga dem som vet istället".

Nåväl. Jag ser det som en oemotståndig invit att vara en sorts nyfiket nybörjarplåster på honom, han lär ju ångra sig vad det lider... ;-)

Hur som helst. Den långa radiotystnaden från mig beror inte på att jag tröttnat på att blogga, även om skolan visserligen tagit mer än sin beskärda del av min tid på sistone. Jag har nämligen sytt panzar, och inte haft så mycket spännande att berätta om det, men nu kommer snart den första rapporten om hur projektet fortskrider.


/ I.


Lästips: Kongshirden 1308 har en jättefin sammanfattande artikel om "Vapentröjor och pansar under högmedeltid"

Battle Of Wisby - vad hände sen?

Efter hantverkshelgen i Gamla Uppsala för någon vecka sedan skrev jag efteråt att det finns stunder då det är på sin plats med ödmjukhet. Den gången var det inte det, men idag, idag känner jag mig ovanligt ödmjuk. Och lite öm i största allmänhet, faktiskt. Jag har varit på min första HEMA-träning (HEMA = Historical European Martial Arts) med Uppsala Historiska Fäktskola, tillsammans med ett antal nya bekantskaper från BoW (Battle of Wisby).

UHFS håller på med europeisk fäkt- och kampkonst från ungefär 1300-1600. Lämpligt nog roades jag mest av den typ av "fäktning" och brottning som faller inom den period som jag brukar ägna mig åt, utan att veta så mycket i förväg om vad som är typiskt för vilken tidsepok. Så behändigt!

UHFS fokuserar på den fäktkonst som utövades i det tyskromerska riket under sen medeltid, "ett arv efter den ridderliga fäktkonsten" enligt föreningens hemsida. Som källor för kunskapen används fäktböcker från tiden. Dessa lär ut strid man mot man med tidens olika närstridsvapen, från pik och pålyxa, långsvärd och svärd och bucklare, till dolk och obeväpnad brottning.

Vore det inte för BoW så skulle jag förmodligen inte ha kommit iväg. Jag har alltid gillat fighting som lek och tävlingsform och velat hålla på med det, men inte riktigt hittat en form eller ett sällskap som känts rätt. Ja, jag har både macho-, tjej- och "litenhetskomplex", dessutom är jag kräsen! Men kanske kan det här vara någonting?

Vän A: "Ida, du ser ut som en Peter Pan bland alla tjockisar!" Är det konstigt att jag har litenhetskomplex?!

Vad jag dock är helt säker på är att jag vill lära mig slåss effektivt och säkert, så att jag kan vara med och återskapa/leka medeltida strid igen, efter Battle of Wisby. Kanske med Carnis, som ju är ett uttalat vapenbrödraskap. (Men än så länge känner jag mest folk i Albrechts Bössor?! Hur blev det så?)

I källaren ligger nu en bit avbarkad ask och torkar som sen ska bli skaft till den här...

Nu har jag träffat kvinnliga fighters som inte ber om ursäkt för att de vill "vara med pojkarna och leka", samt "pojkar" som inte gör en grej av att tjejerna vill vara med. Skönt!

Den enda specialbehandling jag stött på än så länge är lite extra uppmuntran och förtjusta tillrop om att "det var på tiden". Jag har också träffat riktigt riktigt duktiga fighters som liksom mig är små, korta och ändå klarar sig hur bra som helst. (T som är yrkesmilitär är pondus personifierad trots att han är betydligt spädare än mig, och O är i alla fall en decimeter kortare utan att det bekommer honom ett dugg!)

Jag kommer inte ifrån känslan. Jag är fast! Det här var bara början... (Bild: Olle Sahlin)

En av dem som kommit med glada tillrop är en nyfunnen vän från just Battle of Wisby, Nick. Han håller just nu på med diverse rustningsdelar för min räkning. Min man är ivrigt sysselsatt med att leta hjälmodeller åt mig, det finns ju för- och nackdelar med alla...

Själv knåpar jag brynja och läser jag om hundraårskriget i "Medieval Warfare". Det stora projektet för mig är annars just nu är att sy en gambeson/aketon/jack/jupon/pourpoint/ellervaddetheter, samtidigt som jag försöker lära mig uttala nya ord som "aventail" och "salat" utan att fnissa ihjäl mig.

Nåväl. Jag tänkte inte precis sluta vara en textilnörd utan like. Men jag vill slåssas också, sådetså. Det är så skönt att slippa välja!

Att slåss med svärd och bucklare fick jag testa idag. Så himla kul!

När det gäller Korsbetningen och Battle of Wisby utöver det rent personliga, så händer det ännu mer saker. Vissa kan jag berätta om, andra är lite hemliga än så länge. För några veckor sedan fick jag ett mejl från en arkeolog som ville använda min blogg och mina skriverier (här och här) som källa i en avhandling/uppsats som skulle komma att handla om de textilfragment vi "hittade" på plator och andra rustningsdelar under vårt besök på Historiska Museet i våras. Det känns riktigt, riktigt häftigt!

Fler besök på Historiska är inplanerade för BoW-gänget, ett i sällskap med nämnda arkeolog som kommer långväga ifrån, för att tillsammans titta närmare på rustningarna igen.

Redan om en månad är det dags för stridsuppvisning igen i samma anda som under det stora slaget utan för Visby, men mindre förstås. Det blir på Medeltidsmuseet i Stockholm den 22/10, och jag ska vara med som "lätt rustad". (Skönt att ha en deadline för min rustjacka, håll tummarna för att jag hinner klart!)

Dessutom blir det kurser i sömnad av 1300-talsdräkt som jag ska vara med och hjälpa till att hålla i tillsammans med arrangörerna för BoW.

Ja, ni hör, jag har fullt upp!
Och jag känner fortfarande, att det här är bara början.


/ I.

PS. Jag höll på att glömma det viktigaste. På grund av min modesta kroppsbyggnad, påtvingad medeltids-crossdressing och mitt tjat om panzarsömnad (gambeson) så är jag numera omdöpt till "Panzarsork". Jag har till och med en egen signaturmelodi - be Olle så kan han sjunga den för er!

/Sorken

Hättor och huvudbonader.

När jag och Olle var ute och fotade min nya grå kjortel igår passade vi på att ta lite bilder på min Birgittahätta och min älsklingshuva i svart ylle. Båda är ganska nya och har inte riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar. Lika bra att jag lägger upp dem här, medan jag är i farten.

Birgittahätta framifrån.

Från sidan.

Och bakifrån.

Jag vet inte just om det är värt att jag skriver något om Birgittahättor, det finns så många andra som gjort det bra före mig, tillexempel Vix och Isis. Min är otroligt enkel, bara handsydd rakt upp och ned i linne på Martinas workshop i Battle of Wisby-lägret. Jag kommer väl att våga mig på det spännande "broderiet" som finns på Vix nya variant och på originalet någon gång, men som vanligt är jag lite feg och trög i starten.... ;-)

Birgittahättan må vara enkel, men den sitter som en smäck och är perfekt som bas för min nya favorithuvudbonad. Jag vet inte alls vad den ska kallas, för någon riktig struthätta är det inte egentligen. Ordet "fruhätta" förekommer i en del testamenten enligt Eva Andersson om jag inte minns fel, kanske kan det passa? Tills något bättre dyker upp så nöjer jag mig med att kalla den "huva", som verkar vara ett lite mer neutralt medeltida svenskt ord för den här typen av plagg.

Knäppt med en tygknapp i halsen.

Knäppta hättor/huvor finns i många varianter, men knäppta hättor med många knappar och strut är ovanliga på kvinnor i bildmaterialet från medeltiden. Det här blir min lösning - bara en liten tygknapp i halsen, efter bilder på en variant från Holkham Bible, bland annat. Huvan sitter bra även oknäppt, särskilt om jag nålar fast den med en nål i klänningen mitt bak och två fram, en i var "snibb", och kanske även i Birgittahättan med en nål i var tinning.

Holkham Bible.

Jag har velat ha en sådan här huva i flera år och sytt ett par som jag inte blivit riktigt nöjd med. Mest berodde det nog på min motvilja att använda kilar över axlarna, jag tyckte förut att det såg så klumpigt ut. Men utan dem sitter inte hättan som den ska. I den här har jag en kil mitt bak dessutom. 

Materialet är viktigt också, som vanligt. Nu har jag använt de sista bitarna jag hade av ett svindyrt, mjukt valkat och överskuret ylletyg som inte egentligen behöver fållas. Trots det valde jag ändå att kantäva runt om i svart ullgarn, med bara 3 brickor, om jag minns rätt. Nu tycker att den ser mer "färdig" och bättre sammahållen ut än innan kantväven, den liksom ursäktar att hättan är ihoppusslad av en massa småbitar. Fast nu är ju snygga materialskarvar nästan det finaste jag vet... ;-)

Hättan sitter tight och skönt om nacken, utan glipa mot klänningen i bak.

Den här svarta huvan är en klar favorit bland huvudbonader just nu, brättet skuggar så skönt mot solen och doket värmer bättre än slöja och haklin på kvällen eller om det är kyligt ute.

/ I.

Herjolfsneskjortel, synad i sömmarna.

Förra helgen jobbade jag ju ute i Gamla Uppsala och gestaltade järnåldershushåll. Eftersom jag egentligen mest håller på med medeltid var jag tvungen att tänka igenom noga vad jag ville ha på mig, och sedan tillverka något i den vägen. Och apropå Gamla Uppsala - jag har fått många gratulationer för "mitt nya extrajobb". Alltså, mitt "helgjobb" där var bara då, den helgen. Jag är jätteglad för det ändå! Eftersom att museet var väldigt nöjda med oss och vill ha både temadagar och fler hantverkshelger med oss i framtiden så blir det säkert fler tillfällen framöver, om än på lite längre sikt.

Problemet som jag hade med att sno ihop en järnåldersdräkt var att jag i åratal gnällt om hur lite jag tror på de vanliga hängselkjolarna som nästan alla kvinnliga vikinga-reenachters (eller vad vi ska kalla dem) har idag. Det känns så trist och oreflekterat. Och dessutom vill jag helst sy något som jag kan använda även i medeltidssammanhang. Därför bestämde jag mig för att sy en kjortel.

Plaggtypen är egentligen ingen nyhet under tidig medeltid, den finns redan under järnålder och vikingatid, i varierande längder. Vi har ju bara i norden både Skjöldehamnskjorteln (ca 1050-1090) och Kragelundskjorteln (ca 1040-1155) som är tidiga manskjortlar. (Läs gärna mer om min kompis Adams rekonstruktion av Kragelundskjorteln här!) Några riktigt gamla kvinnokjortlar finns dock inte bevarade som jag vet om. De äldsta som jag känner till är medeltida, från Herjolfsnes på Grönland. Vill du veta mer om Herjolfsnesfynden kan jag rekommendera en av mina favoritböcker Woven into the Earth, av Else Östergård från 2004.

Älsklingsbok!

Grönland bosattes under 1000-talet. Det finns stora delar bevarade från en vävstol, en upprättstående vävstol ("oppstadgon") från den tiden. På dessa upprättstående vävstolar vävde grönlänningarna tyg till sina kläder. Det mesta verkar ha vävts av de egna fårens ull som lämpade sig väl till varma plagg för öns hårda klimat.

Under tidigt 1920-tal grävdes en gammal medeltida kyrkogård ut på Grönland, på ett ställe som kallades Hejolfsnes efter den man som satte ned sina bopålar just där i näset under landnaamatid. Här hittade man ett sjuttiotal plagg, hättor, strumpor, mössor, en "rock" och en mängd kjortlar av snarlikt snitt. Kläderna är kasserade som bruksplagg och har i ett sista skede använts för att linda de döda med, eftersom man hade svår brist på trävirke till kistor. 

Herjolfsnes 39.

Det mesta från Herjolfsnes är kol-14 daterat till 1200-1300 tal, men som jag ser på Herjolfsnesplaggen har de ett ännu mer ålderdomligt snitt, (notera att det är min egen tolkning). Jag grundar min uppfattning på att det saknas infodringar av linne eller siden som man ser på de plagg eller delar av plagg som bevarats från samtida London. Bara ett plagg, ett "rocklinknande" mansplagg, har knäppning fram. Några enstaka kjortlar har knäppning i ärmarna, någon är rynkad i livet. Inga spår av snörhål som stängningsanordning.

Till formen kan plaggen tyckas lite otympliga, de har inte alls varit så figurnära som bildkonsten ofta återger 1300-talsdräkten. Tyget kan tyckas grovt men det är värmande, välvävt och har ett fantastiskt fall. De flesta plagg tycks ha dragits över huvudet och har säkert burits ovanpå andra plagg. Kanske över både särk och en annan kjortel, med tanke på hur breda de är över livet. Kort sagt, trots skicklig tillskärning och mästerligt sömnadsarbete bedömer jag att snittet, detaljerna i stort och helhetsintrycket av plaggen är ålderdomligt. Därför valde jag med viss tvekan till slut att använda plaggen från Herjolfsnes som inspiration för min kjortel till järnålders-hantverkshelgen.

Nya kjorteln med gammal 1300-tals cottehardie.

Nå, den må se oansenlig och grå ut, men för mig har det varit ett litet äventyr att sy den här kjorteln och jag har lärt mig mycket nytt. Min variant är inte en egentlig rekonstruktion, för jag har inte hållit mig strikt till ett av plaggen utan plockat favoritdetaljer från flera olika, så att det blir mer som en provkarta över de tekniker eller detaljer som jag tyckte verkade roligast. Jag satsade på grundformen hos kortärmade Herjolfnes 45 (museinummer D10587), där vidden börjar framförallt från midjan. Herjolfsnes 39 (museinummer D10581, se den svartvita bilden en bit upp) är vidare i livet, men också kortärmad. Till skillnad från 45:an har 39:an full längd och räknas som ett kvinnoplagg, men jag hoppade över den speciella halslinningen eftersom jag mer var ute efter ett allroundplagg än att efterlikna något specifikt fynd.

Slyngning av snodd, med fot som mothåll. Här med bara särk under kjorteln.

Jag fick lära mig en ny typ av flätning eller "slyngning" för att göra snoddar att kanta ärmslut, fickslitsar och halslinning med, allt efter olika Herjolfsnesplagg. På vägen upptäckte jag att det finns massor av olika textila tekniker som kallas just "slyngning", men den här varianten utförs inte med vare sig påtdocka eller slynggaffel. Min teori är att antingen har alla andra fel om vad som är "slynging", och jag har rätt, eller så måste "slynga" vara ett gammalt ord för att fläta... Vad tror du? Man "flätar" i alla fall med långa öglor som på ett intrikat sätt omväxlande träs genom varandra. På engelska kallas det "finger loop braid" och det finns massor av YouTube-klipp för den som är intresserad av att lära sig.

Praktiskt med fickslitsar, de skyddar fina väskan från både smuts och tjuvar!

Kjortelns fickslitsar väntade jag med att göra till efter museihelgen med järnåldershantverk, därför att det är en sådan detalj känns så oerhört typisk för just medeltid. Det här är det första plagget jag gjort med fickslitsar, men det var så otroligt behändigt att det säkert blir fler! Nu snart är det ju dags att göra något ett varmare överplagg av kaninskinnspälsen jag köpte i våras,. Då tänker jag mig nog att det blir aktuellt med fickslitsar på den också.

Fickslits i sidsöm. Jag har två, men man kan ha bara en också. (Och kom inte och säg att mina fickor ser snuskiga ut, de är jättefina! ;-)

Den här varianten är sydd i en söm och kantad med ovan nämnda snodd, men det finns exempel från Herjolfsnes där man har klippt upp slitsar "mitt i tyget", kantade antingen med en snodd eller med brickvävning. Det finns också enstaka exempel på att man har använt en snodd i avvikande färg som kantning, något som jag missat förut men upptäckte nu när jag gick tillbaka och läste mer i älsklingsboken. Där ser man! Kul!

Karaktäristisk dubbelkil, med "m-formad" topp. Notera att det inte är någon söm ovanför kilen.

En annan typisk detalj för Herjolfsnes och som jag absolut ville göra är kilarna. De finns nästan alltid bara fram och bak (inte i sidan). Kilarna är ofta "dubbla" (dvs två halvor utgör en kil), eller en dubbel och en som delas av en "falsk söm" för att båda ska se lika ut. Kilarna är karaktäristiskt breda i toppen, omkring 8- 10 cm.  Kilarna är undantagslöst monterade i en uppklippt "slits" i tyget, alltså utan att det blir en söm som fortsätter ovanför kilen.  Det gör det väldigt svårt att sy i kilen snyggt, trots att jag är van att sy är det riktigt, riktigt svårt att få det där snyggt utan veck och konstigheter... Och kilarna har ofta den här speciella "m-formen" som jag undrat mycket över. Varför gör man sig besväret? Jag har dragit mig för att pröva den konstruktionen länge.

Men jag bestämde mig för att jag ville ha allt som var "typiskt". Så jag klippte till kilen, sydde för hand från rätsidan först fast sidorna, och sist uppe vid toppen, i omgångar. Jag arbetade mig inåt mitten, en vinkel i taget. Och plötsligt fattar jag! När man har de här "runda" klippen i kilen så går det att utnyttja kyperttygets naturliga stretch, så att det lite blir några veck. Jag älskar när min handsömnad bara snällt "kryper ihop" snällt, jämnt och fint såhär!

Gott om rörelsevidd.

Jag är rätt nöjd med min kjortel, den var otroligt praktisk att ha över mer figurpassade plagg när man arbetar. Den både värmer och skyddar. Den ger gott om rörelsevidd och färgen på min gör att den inte ser skitig ut i första taget. Jag valde en kypert i ullens naturfärger eftersom att nästan alla Herjolfsnesplaggen ser ut så. (Däremot brukar de inte ha en bruten kypertvariant som jag har, men det var det närmaste jag kunde hitta.) Man har använt den mjuka vita underullen från den nordiska kortsvansade fårrasen som inslag och den grå eller bruna ytterullen som varp. Täckhår har plockats ur och sparats för att spinnas till sytråd, så ni förstår vilken otrolig omsorg som har lagts ned på att tillverka de här plaggen! 

Bandgrindsvävd nederkant istället för fåll, 3,4 m, 15 trådar.

 

Jag har gjort mitt bästa för att försöka hålla något liknande den standard som originalen är gjorda i, med bara 5 mm sömsmån rakt igenom. Fållarna är gjorda med ullgarn i samma färg som tyget och med fyllnadstrådar under kastsömmen. Jag har även sytt en fin, nästan osynlig pricksöm runt både halslinning och ärmkanter.

Halslinningen, med sin slyngade snodd på och pricksöm i ullgarn längs kanten. Sömsmånen är nedsydd med fyllnadstrådar under.

Jag har försökt följa det sinnrika systemet för åt vilket håll sömmarna fälls och så vidare. Men de flesta av mina stygn är nog lite längre än 1 mm, vilket är ytterst ovanligt i originalen. Jag får skylla på att jag inte hade någon riktigt så fin sytråd i ull! ;-) Däremot har jag använt samma sömmar så långt det varit möjligt, även om jag ännu inte har gjort den "overlocksöm" över sömsmånerna som jag tänkt mig brickväva längs två av de långa sidsömmarna... Men jag har bandgrindsvävt hela nederkanten i alla fall, och det var väldigt smidigt att inte ha någon fåll utan väv istället. 

Nöjd!

Nå, det här blir en lite trist avslutning, men någon kommer säkert att fråga, så det är lika bara att jag tar upp det. Medieval Garments Reconstructed som kom ut tidigare i år, skriven av Anna Norgård, den tycker inte jag är särskilt bra. Den handlar också om Herjolfsnesfynden och är som en uppföljning av Woven into the Earth, men jag tycker att den gör sig dåligt på egen hand som informationskälla. Jag hade sett fram emot den jättemycket när den kom, men blev besviken. 

Läs kritiskt!

Norgård är otydlig med vilka plagg som anses vara mans- respektive kvinnoplagg, vissa konstruktionsdetaljer ändras i rekonstruktionerna utan att det anges eller att man berättar varför. Rekonstruktionerna är också genomgående dåligt gjorda, sydda med bomullstråd på overlockmaskin och med infodringar av bomullsband. Men om man vill ha en bra sammanställning med tabeller över vilka "features" som finns på vilka av de dräkter som de tar upp, då är den ändå ett måste. Använd den med kritiskt sinne och tillsammans med Woven into the Earth om du vill göra egna rekonstruktioner eller veta mer om Herjolfsnesfynden.

/ Ida

Hantverksdagar i Gamla Uppsala.

Känsliga läsare varnas för att jag senare i det här inlägget bortser ifrån jantelagen.

Det här har varit en bra helg, men jag är fullständigt utmattad.


Förra veckan damp det lite oväntat ned ett brev på hallmattan från RÄ, riksantikvarieämbetet. Det innehöll ett anställningskontrakt för ett helgjobb som jag blivit rekommenderad för, och som förmodligen kommer att leda vidare framöver på ett eller annat sätt.

Gamla Uppsala Museum hade tema "Vardagshantverk under järnålder" så där har jag tillbringat helgen tillsammans med andra duktiga hantverkare, guider och arkeologer. Det var kul och omväxlande att få kliva ur medeltidskostymen. Det har varit otroligt trevligt och vi har blivit så ompysslade och bortskämda av museipersonalen med fika och uppmuntrande tillrop.

Jag har nålbundit, spunnit en ytterst liten stump, lagat mat över öppen eld, förevisat växtfärgning och berättat om kulturlandskapet kring Gamla Uppsala. Och minglat med turister förstås, avlivat viningamyter, the usual stuff'.

Nålbindning i arla morgonstund. Bild: Gamla Uppsala Museum.

Jag borde jobba mer med sådant här, det är så himla kul, och jag gör det riktigt bra. Jag är mångsidig och kunnig, van att visa och berätta om historiskt hantverk utifrån ett musiepedagogiskt hands-on-perspektiv. Ibland är det på plats med ödmjukhet, men ibland är det inte det. Enda gången jag kände mig lite off idag var när någon turistande kulturtant "lillagumman:ade" mig och sade något i stil med "Å, jasså du växtfärgar? Å vilken söt gammal gryta du har! Och ett förkläde också, har du sytt det själv?" Hm.


Alltså, det är inte hela världen. Men jag har fleråriga utbildningar inom hantverk och arkeologi. Jag hantverkar flera timmar varje dag. Jag är bra. Jag får betalt för att göra sådant här. Jag borde vara med i the fucking landslag of historiskt hantverk, om jag nu inte redan ÄR det?!


Men vad gör man?
Man nickar och ler, vänligt. Man kan dra till med att ja, man har både vävt och spunnit och sytt sitt förkläde, sådetså, kära fru kulturtant. (Och snickrat vävstolen. Och odlat linet.) Om någon säger "Jasså, här står du och kardar!" på järnålderseventet, då säger du "Ja, det kan man ju göra. Men jag kammar ullen just nu, med mina ullkammar. Kardorna kom inte förrän under tedelmiden, kära fru kulturtant."

Hå. Måssförstå mig inte, jag tar det med jämnmod, och jag är van vid den typen av bemötande också. Jag vill bara ägna några rader åt att påminna mig själv om hur det ligger till, för du som läser har ju redan en klar uppfattning om mig, eller hur?

Stekt sidfläsk med ojäst rågbröd är min nya älskningsrätt!

För det här tillfället sydde jag särskilt upp den praktiska kortärmade yllekjorteln ni ser på bilderna, men jag tror det är bäst att jag berättar mer om den en annan gång.

Blå bresilja på tunt ylletyg, vackert lavendelblått!

Före-detta grårandiga nålbundna strumpor, styckfärgade med koschenill.

Olle var med och brickvävde i en lek-vikingabåt, som även tjänade som torkställning...

På lördagen koncentrerade jag mig på att färga med krapp och koschenill som ger varma röda respektive kalla lila eller kalla rödaktiga/rosa toner. Idag färgade jag mest med bresilja, men min vän Erik gjorde i ordning ett bad med islandslav som gav en fin gulaktig färg på ljusgrått garn.

Koschenill, bresilja, krapp och islandslav.

Jag fortsatte att utforska tygfärgning med diverse spillbitar av tunt ylle, de blir säkert både barnkläder och diverse små väskor och annat framöver. Det här med växtfärgning - jag har verkligen fått blodad tand! Det teoretiska kring vilka växter och hur man gör osv är jag lite uppväxt med, och nu börjar jag samla på mig erfarenhet också. Det känns bra, mycket bra.

Den här genomdjupa utmattningen i både kropp och sinne som jag känner nu, är så ytterst välbekant. Jag har gjort det här så många gånger förut. Smilgroparna spänner lite efter en dag i solen med öppet sinne och vänligt bemötande mot alla hundratals besökare. Ryggen värker ordentligt efter alla spannar vatten jag burit. Brännsåren svider, smuts under naglarna och rök i håret. Det är som det ska vara, som det alltid brukar vara. En trygg, välbekant och ordentlig utmattning. Inatt ska jag sova gott!

Extra kul var att en bloggläsare dök upp och hälsade, jättekul att träffa dig C! ;-)


/ I.

Bild: Gamla Uppsala Museum.

Växtfärgningsäventyr, del 2.

Jag sov som en stock efter mitt första växtfärgningsförsök på spisen hemma. Jag har växtfärgat förut en del, framförallt på Bäckedal och på lajv någon gång, men jag hade uppenbarligen glömt hur tungt och stressigt det är att vakta och bära stora grytor fulla med hett vatten... Morgonen efter hade tyget svalnat i badet och var ännu mer starkt citrongult än tidigare. Och till min stora lättnad var det varken förstört av vassa renfanekvistar, filtat eller glanslöst av överhettning och överdrivet omrörande i grytan.

Citrongult tyg, färgat med renfana.

Alltså, jag hoppas ju att ingen tror mig, men jag är faktiskt en fegis. Anledningen till att jag alls vågar experimentera såhär med en stor bit riktigt dyrt och fint tyg är att jag köpte det hos Korps under medeltidsveckan för det presentkort på 1000:- som jag vann när jag fick Lajvsveriges dräktpris i vintras för den här fina hättan. Då känns det nästan gratis och lite som att det är smart att använda pengarna i potten för ett nytt och förhoppningsvis utvecklande textilt experiment.

Innan jag gick och lade mig kvällen innan hade jag alltså silat av färgbadet, så att inga kvistar var kvar i det längre. Lite av spadet som blev över satte jag åt sidan, men resten hettade jag upp igen till 90 grader tillsammans med tyget.

När både Lina och jourhavande syslöjdsfröken anslutit vågade jag till slut ta grytan av värmen och hälla ned järnvitriolen. Badet blev genast dramatiskt mörkgrönt, nästan svart. Jag rörde om lätt frenetiskt för att färgen skulle ta jämnt och det citrongula tyget mörknade snabbt till någon sorts armégrön variant. Jag fick bråttom att ta upp det ur badet, skölja ur järnet och slänga tygbitarna i en tvättmaskin på ullprogrammet igen. Järnet gör nämligen ullfibern skör och glanslös om det får sitta i för länge, och ett så tunt tyg som mitt skulle inte överleva det.

Det betade garnet blöts noga i allt varmare vattenbad innan färgning. Mitt gröna tyg skymtar i bakgrunden.

Därefter tog våra gemensamma färgningsaktiviteter utomhus vid. Maria (alltså jourhavande syslöjdsfröken-Maria) och Lina blötte upp våra förbetade garner i allt varmare vattenbad, medan jag tände den gigantiska grillen som vi skulle använda som eldstad. Krappen och kochenillen som Olle hjälpt mig att mala hade fått svälla i vatten över natten och blandades nu med 68-gradigt vatten i Marias stora oförtennade koppargryta.

Uppblötta mosade löss = kochenillsoppa

Krapp och kochenill blandat i den stora koppargrytan.

Medan allt detta ordnades så torkade mitt tyg i bakgrunden. Efter tvätten fick det en varm och jämn ljus olivgrön färg, faktiskt lite av en älsklingsfärg för mig. Jag kan knappt vänta på att få sy en cottehardie av det, en tunn fin som passar bra på sommaren bara som den är över särken, eller att ha under en annan ylleklänning när det är lite kyligt. Men först måste jag rimligtvis bli klar med den vejdeblå klänningen som jag påbörjade före medeltidsveckan, så jag får försöka få det undanstökat och ge mig till tåls med det växtfärgade tyget.

Fortfarande lite fuktigt nyfärgat klänningstyg.

Krapp och kochenill är båda starka färgämnen, och för att färgen ska ta jämnt är det bra att dra garnet som ska färgas över käppar den första stunden i färgbadet. Det är också viktigt att hålla en jämn temperatur, är den för låg så tar inte färgen och blir det för varmt så förstörs färgämnet i krappen. Strax under 70 grader är lagom, det ska ryka lite om färgbadet och inte göra allt för ont att stoppa ned handen. Vi försökte använda termometer för att vara på den säkra sidan, men för det första så fick termometern spunk och påstod att temperaturen varierade mer än vad som kan ha varit möjligt, och för det andra så höll den stora koppargrytan en förvånande jämn temperatur alldeles av sig själv så vitt vi kunde bedöma utan en fungerande termometer.

Krapp drar på långsamt, första timmen hände inte så mycket. Jag tror att kochenillen kanske fastnade först på garnet, för det antog en liksom kall lilarosa färg som jag känner är mer typisk för kochenill än krappens färgspektra av varma orangeröda toner. Under tiden pysslade vi med lite annat, vi värmde på resterna av det silade renfanebadet, som det alltså inte var någon järnvitriol i. Lina ville ha lite gult tunt garn att brodera med, och jag hoppades på lite grågrönt garn för kantväven till min blivande växtfärgade cottehardie. Jourhavande syslöjdsfröken ville för sin del försöka överfärga ett rött garn som hon hade sedan tidigare men inte var så förtjust i, och det fick faktiskt en trevligare mörkare ton.

Andra värmningen av renfanebadet.

Just som vi började bli riktigt hungriga och trötta anslöt Olle och började grädda bröd över glöden åt oss till fika. Lina kokade te, solen tittade fram och rätt vad det var så kändes alltihop som ett otroligt lyckat kalas! :-D

Olle, min hjälte med stekspaden i hand och snyggaste Battle of Wisby-tröjan på.

Tekalas i det gröna.

Jourhavande syslöjdsfröken visar Lina kvaststickning.

När vi fikat färdigt avrundade vi färgandet för dagen. Jag flyttade över två härvor krapprött och en härva renfanegrönt garn i en ny gryta. Jag tillsatte järnvitriol för att få lite mörkare färger, även denna gång med tillfredsställande resultat. Det mörkröda garnet ska bli tunna knähöga nålbundna strumpor åt mig, kanske ett par vantar också. Det gröna blir förmodligen lite kantväv till klänningstyget i samma färg, men vi får se framöver.

Till vänster renfana med och utan järnvitriol. Till höger, krapp dunklat med järnbeta.

Övriga garner fick ligga i efterbad i krapp- och kochenillgrytan som stod kvar på sin plats över glöden tills kvällen och mörkret kom. Då hade badet svalnat och jag kunde plocka upp dem för ursköljning och torkning. Nästa dag när allt var helt torrt fotograferade jag frukten av våra mödor i solen för att få så bra färgåtergivning som möjligt.

Krapp och kochenill. Från morotsorange och laxrosa till djupviolett, rött, lila och vinrött

Det här var riktigt roligt och jag blev över förväntan nöjd med resultatet! Nu ser jag fram emot att få använda egenfärgat garn och tyg till höstens många hantverksprojekt, och hoppas också på att hinna göra nya växtfärgningsförsök framöver.



/ I.

Växtfärgningsäventyr, del 1.

Inspirerad av Battle of Wisby-workshopen i växtfärgning har jag äntligen vågat mig på att färga en större bit tyg. Jag bestämde mig efter mycket velande fram och tillbaka för att försöka mig på en ljus grön nyans som jag vet att jag klär bra i och som går lätt att överfärga med en starkare färg om det skulle bli helt misslyckat.

Renfana, Tanacetum vulgare.

I Visby färgade vi gult med färgreseda och dunklade garnet till gröna toner med en efterbetning bestående av järnvitriol. Detsamma borde funka med renfana också, var min tanke. Renfana ger klara gula färger och växer i mängder hemma hos mina föräldrar. Efter en utflykt hem till mor och far och dessutom till Gudruns Ullbod i Enköping för järnvitriolen var jag redo.

Mala kochenill är inte min favoritsyssla, precis.

Dessutom tänkte jag passa på att färga en del nålbindningsgarn med krapp och kochenill. Jag låter Marias blogg faddra mig lite på traven och läser om krappfärgning att krapp ger stark färg och att man kan använda efterbadet både en och två gånger (just det, något minns jag från Bäckedal i alla fall...) Särskilt om man dessutom tillsätter kochenill, förstås.

När jag kommit så långt insåg jag hur kul det skulle vara med sällskap och bjöd in kära jourhavande syslöjdsfröken och min gamla vän Lina från Bäckedal till mitt växtfärgningsäventyr. Men innan vi kunde sätta igång allihop hade jag en del förberedelser att klara av, och som tur var fick jag hjälp av Olle.

Olle mixar krapprötter.

Maria rådde mig att först tvätta tyget som ska färgas. Helst en omgång för hand i diskmedel för att få bort appretur från tyget, och sedan en gång till, förslagsvis på ullprogrammet i tvättmaskinen. Det senare är lite fundersamt eftersom just den maskinella nötningen är det som krymper tyget, ännu mer än värmen. Fast jag vill ju ändå att tyget ska krympa innan jag färgar det, så jag följde rådet och det gick fint med mitt tyg.

Den första tvätten för hand i badkaret var säkert en del av orsaken till att en tvätt i maskin fungerade på ett så pass tunt ylletyg som det här, omkring 22 trådar per cm. Det viktigaste är under alla omständigheter att inte chocka ullen med kraftiga temperaturväxlingar och att hantera tyget försiktigt när det är vått, så att det inte filtar sig eller blir luddigt.

För att få ett så jämnt färgresultat som möjligt ville jag ha så små bitar tyg som möjligt. Jag delade mina 3 meter klänningstyg på längden och bredden i 4 våder, var och en ungefär så lång som klänningen ska vara, plus krympmån. Ärmar och kilar får jag pussla ihop av spillbitar på tyg som blir över, det brukar gå fint. Kanterna sicksakade jag på maskin, för att de inte skulle repa upp sig.

Tvättat och alunbetat garn och tyg i våder, redo att färgas.

Jag betade tyget med alun för att färgen skulle fastna och såg till att hålla temperaturen uppe i 80-90 grader i en timme, en och en halv. Som Maria sade, det sista av eventuella kemikalierester måste bara försvinna av sådan behandling. Alun är ett naturligt salt som låter växtfärgen verka på animaliska fibrer utan att påverka färgresultatet. Alun är rätt starkt, så jag vägde tyget noga före tvätt för att räkna ut hur mycket jag skulle behöva använda. 20 g alun till 100 g tyg (eller garn) kan vara lagom.

Tyg varvat med renfana.

Med färsk renfana kan man använda både blad och blommor till färgbadet. Jag klippte bort de tjockaste och mest vediga delarna på stammen och försökte finfördela blad och blommor med en vanlig kökssax. Det går att antingen göra ett avkok på växten som den är, som man sen silar och använder för färgbadet, eller bara varva det som ska färgas med renfana direkt i grytan. Det senare verkade lite enklare, så jag valde "direkt i grytan"-metoden.


Jag värmde försiktigt upp renfandebadet med tyget i till nästan 90 grader, noga med att inte gå över det. Jag höll temperaturen mellan 70 - 90 grader i en timme eller en och en halv, vakandes som en hök över grytan för att inte tyget skulle flyta upp över vattenytan och bli fläckigt, eller vattnet börja koka och tyget bli förstört av den anledningen. För säkerhets skull färgade jag också hälften av tyget i taget, så att det skulle få plats mycket renfana i grytan. När jag började känna mig nöjd med den starkt citrongula färg som tyget fått tog jag grytan av värmen, silade bort alla växtdelar och lät tyget svalna i färgbadet över natten.

Citrongult tyg!

Fortsättning följer!


/ I.